Konsten att vända kappan

Det finns inget konstruktivt i att envist fäkta för ståndpunkter som blivit ohållbara. Att ändra åsikt måste vara tillåtet för motsatsen leder en i fördärvet. En av den ekonomiska teorins stora tänkare, John Maynard Keynes, formulerade kappvändningens logik för en kritiker på följande sätt: ”När fakta förändras ändrar jag åsikt. Vad gör Ni, Sir?”

Alltså handlar problemet egentligen bara om tajmning, om att välja rätt tidpunkt för att vända kappan.

Men den mänskliga psykologin fungerar inte så enkelt vilket får effekter i alla samhälleliga sammanhang, också bland dem som hyllar rationaliteten. Näringslivets chefer gör katastrofala investeringsbeslut som efterträdare tvingas rätta till. Se bara på Stora Ensos amerikanska äventyr eller Soneras köp av 3G-licenser i Tyskland, som påhejade av en beundrande grupp politiker, analytiker och media på åskådarbänken ledde raka vägen in i fördärvet.

Frågan är också om en mer ifrågasättande hemmapublik hade kunnat få Nokia att komma in på rätt spår. Nu tystades den interna oppositionen mot den valda linjen ned.

På det personliga planet gäller samma sak. Få män går med på att erkänna att den nya bilen de nyss införskaffade var ett felköp. Vi håller ut, lider i det tysta, men vidhåller att köpbeslutet var rätt. I längden blir det tyvärr ändå väldigt dyrt – både ekonomiskt och socialt – att upprätthålla en bild av att man alltid, i alla sammanhang, haft rätt.

Att erkänna egna fel är det svåraste beslutet en människa kan fatta. De sociala mekanismerna ser till att vi dessutom tvingas leva med misstag som andra gjort, ibland även efter att beslutsfattaren i fråga lämnat jordelivet. Straffet för ett erkännande är nämligen hårt. I synnerhet i Finland räcker ett enda misstag till isolering och evig fördömelse.

Den 13 oktober ordnas den Nationella dagen för misslyckanden och då borde alla Finlands flaggor vaja stolt.

Att vara kappvändare är den näst största synden efter att misslyckas. Det är fullkomligt ologiskt. Vi lär oss av våra misstag och den viktigaste lärdomen är att känna igen signalerna när förändringens vindar närmar sig. Den som utsetts till Finlands kappvändare nummer ett, Björn Wahlroos, är händelsevis också väldigt rik.

Så då kommer vi till dagens stora problem, åtminstone i den offentliga debatten. I Greklandsfrågan börjar man höra allt fler kommentarer av typen ”Vad var det jag sade?” från de ursprungliga skeptikerna, men förstås också av dem som aldrig haft för avsikt att lägga fram några alternativ.

De som fattade de ursprungliga besluten, som Paavo Lipponen, gör förstås allt för att försvara sig. Och de som tvingas försvara besluten försöker hålla fast vid ståndpunkten att en skuldsanering av Grekland är utesluten. Argumentet går ut på att hela EU står och faller med att grekerna lyckas sanera sina offentliga finanser, få i gång tillväxten och därmed lyckas betala tillbaka lånen. Där finns åtminstone tre rörliga delar för mycket i de förutsättningarna.

Det känns alltså som om vi närmar oss ett riktigt fett kappvändarläge. Frågan är bara under vilka former EU:s ledare gör sitt konststycke. Det handlar om att visa att eliten hela tiden haft en alternativ plan som arbetats fram i skymundan för att inte populisterna ska kapa opinionen. Det handlar om att på ett trovärdigt sätt få igenom budskapet att vi alla nog visste hur det här måste skötas, men att vi inte kunde säga det av många olika politiska och ekonomiska orsaker.

För många i eliten handlar det också om att vinna framtida val. Jean-Claude Juncker har kommit med ett uttalande om politikens dilemma som redan blivit historia: ”Vi vet alla vad som borde göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda efter att vi gjort det”.

Och det är väl kring den delen i kappvändarmaskineriet som den största osäkerheten finns, trots att den ur systemets synvinkel är den minst viktiga.