Vi behöver mer Yle, inte mindre

Socialdemokraternas partisekreterare Mikael Jungner har redan slagit fast sin och partiets ståndpunkt i frågan om hur Yle ska finansieras. Via statsbudgeten, säger Jungner, och tror sig veta att partikamraterna är med. Med tanke på att den egna ministern Krista Kiuru tillsatt en utredning vars förslag ska vara godkänt vid årsskiftet är det väl raskt marscherat.

Yles problem är den nära kopplingen till det politiska etablissemanget och den kopplingen blir ännu mer problematisk om också finansieringen knyts till politiska beslut som bara gäller en mandatperiod.

Det handlar alltså om det allmänna intresset. Ofta sammanfaller statsmaktens intresse med folkets, men vi har också exempel där enskilda ministrars intresse av att undanhålla fakta, som i valfinansieringsskandalen, kolliderar med det allmänna.

Samtidigt kan Yles finansiering också direkt bli beroende av de ekonomiska konjunkturerna och skatteinflödet från ekonomisk aktivitet. Vi har i höst sett effekterna av kamrerstänkandet på utbildning, forskning och utveckling, och tidningarnas överlevnadskamp, för att inte tala om stödet till de folkrörelser som arbetar med långsiktiga överlevnadsfrågor som miljö och natur.

Sanoma har redan länge drivit på för att minimera Yles verksamhet som en del av en samordnad paneuropeisk kampanj mot public service. Sanoma har sina vänner. Sannfinländarnas riksdagsman James Hirvisaari som är besviken på att journalistjobben inte längre fördelas enligt mandaten i riksdagen, föreslår i stället att Yle läggs ner helt och hållet.

I dagens alltmer cyniska debattklimat är det lätt att hitta grupper som tar avstånd från vad de uppfattar som ett politiskt korrekt statligt radio- och tv-bolag. Förespråkarna borde i stället använda en synonym: anständig. Enligt Kommunikationsverkets beräkningar vägrar redan nu en kvarts miljon finländare att betala licensavgift och antalet ökar snabbt. Trots att förtroendet för Yle som oberoende producent av nyheter, underhållning och kultur överlag är stort finns alltså grupper i samhället där utbudet inte går hem, däribland ungdomar.

Den enkla lösningen kan förstås vara att åter etablera några program som uttryckligen tar fasta på det bortglömda folket och deras protester. De unga är däremot mer svårflörtade än så.

Kombinationen av politisk och ekonomisk konjunktur kan vara för­ödande. Det visar också erfarenheterna av budgetfinansiering i länder som Nederländerna, Ungern och Island.

Medieavgiften som så när infördes, är långtifrån perfekt. Problemet förra gången var att Yle hade sjabblat med övergången till digitala sändningar och undergrävt allmänhetens förtroende för hela processen. Den nya ledningen, alltså efter Jungner, borde ges en ny chans att reparera sitt misstag. Samtidigt borde ledningen försöka definiera om sitt umgänge med den politiska makten och sikta på en linje utanför dagens ofta ceremoniella former.

Det finns en enkel tumregel som säger att när informationens ekonomiska värde betonas uppstår en förlust i de politiska och sociala värdena. Det är värt att komma ihåg när argumenten om att Yle inte längre ”behövs” kommer. Men då måste bolaget på ett trovärdigt sätt försöka dra sig ur kapplöpningen med kommersiella krafter och sluta tala om sina kunder för att i stället betona sin samhälleliga position. I den ingår mer oberoende från den politiska makten.

Ett Yle som är mindre beroende av ekonomiska och politiska konjunkturer blir mer stabilt.