Greklands kris har långa anor

Det verkar alltmer som att försöken att hålla Grekland flytande har misslyckats. Skatteintäkterna är mindre än väntat och utgifterna större. Budgetunderskottet ökar på grund av oförmågan att fatta svåra beslut.När fakta förändras är det dags att dra nya slutsatser. Grekerna har inte lyckats hålla sig till den plan som gjorts upp och det politiska priset för att fortsätta försöken blir för högt. Alternativet är att landet ställer in betalningarna och att statsskulden omförhandlas. Ingen kan förutse vilka svallvågor som en sådan upplösning av det grekiska dramat får till stånd.

En grekisk EU-parlamentariker på besök i Helsingfors beklagade sig häromdagen över att omvärlden ser så kritiskt på grekernas försök att sanera den offentliga ekonomin. "Ni måste förstå att vi inte känner oss särskilt motiverade", förklarade hon.
Bristen på motivation är frustrerande även för de inspektörer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen som besökt Aten.
Islänningarna har nyligen visat vad det innebär att vara "motiverad": nedskärningar i de offentliga utgifterna drabbar de sämst lottade och offentligt anställda hårt. Trots vilda protester som lättade på den folkliga frustrationen växte också insikten om att de inte bär långt, hur orättvist lotten än faller. Man inte kan strejka sig ur en statlig skuldkris.

Ibland är det nyttigt att blicka bakåt. Från 1800 till ett bra tag efter andra världskriget befann sig Grekland mer eller mindre i insolvens, påpekar Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff i Annorlunda nu, en genomgång av finansiell dårskap genom åtta sekler. Grekland gjorde till exempel konkurs 1826, alltså redan innan självständigheten, och under 53 år var dörren stängd till de internationella kapitalmarknaderna. Statsfinansiellt hade grekerna uppgett sin suveränitet till brittiska långivare.
Priset för den genom tiderna största valutakraschen går också till Grekland 1944. Där finns alltså en tradition att falla tillbaka på.

Likaså har Egypten, Ryssland och Turkiet en historia av kronisk skuldkris. I själva verket kännetecknas en lång rad länder av återkommande kris och inte heller Finland har någon större orsak att slå sig för bröstet.
Färska exempel på stater i kris är Argentina 2001, Ryssland och Thailand 1996-98, Ecuador 2008 och Irland 2010.

Frågan är hur länge det tar att komma ur skuldens grepp. Direktionsmedlemmen Seppo Honkapohja vid Finlands Bank säger att den kortaste tiden är tre år. Island, som gick in i väggen 2008, har hållit sig till tumregeln. Japan, som drabbades i början av 1990-talet, står fortfarande inte på säker mark.
Det Tyskland nu räknar på är om det blir billigare att ställa upp och finansiera grekernas offentliga konsumtion eller om slutsumman blir lägre om resurserna används för att rädda tyska banker. Erfarenheterna visar att det är nästan omöjligt att veta det på förhand. De statsfinansiella kostnaderna för bankkriser går långt utöver de omedelbara räddningskostnaderna. Förutom utgifter för bankstödet drabbas staten av minskade intäkter från lägre ekonomisk aktivitet som i sin tur leder till ett ökat behov av stimulanspaket.
För Finlands del, eftersom bankerna inte har någon stor exponering mot Grekland, kommer effekterna indirekt via tyskarnas problem.

Det finns ofta något att lära sig av historien. I Greklands fall tycks det handla om att den upprepar sig.