Gnällspikarna intar tågkupén

Världen är inne i en närapå chockartad brytningsperiod där det är svårt att bedöma hur den geografiska maktfördelningen, samhällsskicket och de sociala institutionerna förändras. Finanskrisen blev inte ordentligt släckt och nu flammar lågorna upp på nytt med allmän oro som följd.
Det finns olika sätt att beskriva den häftiga offentliga diskussion som just nu pågår i medierna och i de privata samtalen. Björn Wahlroos, libertarianernas egen Timo Soini, hävdar att Finland befolkas av gnällspikar. Möjligen tänker han på de där tristmörtarna som protesterar mot att två lönsamma företag där han leder styrelsen, Nordea och UPM, säger upp tusentals anställda.

Han kunde lika gärna ha sagt att gnällspikarna har tagit över hela EU. Kommissionens vice ordförande Viviane Reding påpekade nämligen för sin del, under ett besök i Helsingfors, att européerna har en tendens att svartmåla allt. Missnöjet med den europeiska politiken överträffas bara av misstron mot nationella politiker. Vi glömmer allt det goda som den europeiska integrationen fört med sig. Optimisterna framstår som farligt naiva.

Alternativet att blicka framåt med tillförsikt ska inte uteslutas. Den färska konkurrensrapporten från World Economic Forum (WEF) placerar Finland på fjärde plats. I juni deklarerade den trendsättande brittiska tidskriften Monocle att Helsingfors är världens bästa stad att bo i. I fjol påstod Newsweek att man ingenstans lever bättre än i Finland.
Gnällspikarna kan möjligen ifrågasätta den första rapporten med en konspirationsteori som säger att näringslivet kör med dubbla budskap. Hemma gnäller direktörerna nog ständigt om höga skatter och fackföreningar som bromsar alla förändringar. Utomlands hävdar samma personer att Finland är ett av världens bästa länder att göra affärer i.
WEF använder både offentlig statistik och enkätundersökningar för att slå fast vilka länder som klarar sig bäst i konkurrensen. Enkätsvaren utgör ungefär hälften av tyngden när listplaceringarna avgörs. Konspirationsteorin går alltså ut på att företagsledarna svarar strategiskt för att göra Finland mer attraktivt.

Teorin hålls ihop med snören och tejp. Andelen företagsledare som svarar är nämligen liten. Trots WEFs ambitioner att spegla stämningen bland toppcheferna är det oftare tjänstemän och experter som står för åsikterna. Förstås hamnar de två frågor högst upp på kritiklistan som dominerar också i näringslivets eviga diskurs: höga skatter och restriktiv arbetsmarknadslagstiftning. Det kostar att upprätthålla en välfärdsstat och köpa samhällstrygghet, men i slutändan tycks det ändå vara värt priset.

Att Tyler Brüle vid Monocle skulle vara mutad av Utrikesministeriets PR-avdelning, eller redaktionen vid Newsweek för den delen, är förstås möjligt, men knappast troligt.

Gnällspikarna lever med andra ord i ett av världens bästa länder. Samtidigt, som den svenska journalisten Cornelia Edvardsson skrivit, har alla människor rätt att få sin fruktan, sina rädslor, tagna på allvar, hur orimliga de än tycks vara.
Tyvärr finns både politiska och ekonomiska intressen som av själviska orsaker inte drar sig för att dra nytta av oron. Populismen frodas och hela industrier lever på vår rädsla för sjukdomar och andra risker.
Vi är alltså på väg mot ännu en missnöjets vinter mot okänd destination i en tågkupé där medresenärerna blänger misstänksamt på varandra. Om den resan – brytningsperioden – för något gott med sig så är det väl just det att beslutsfattarna tvingats ta oron på allvar.