Först Grekland, sedan energi

Det finns många goda saker med kommissionens nya förslag till direktiv för att spara energi. Avsikten är att EU ska förverkliga det mål som satts, att öka energieffektiviteten med 20 procent fram till år 2020. Med nuvarande takt kommer man bara halvvägs.
Den rutt som föreslås leder till höga kostnader och enorm byråkrati. Motståndet bland kommunernas och statens fastighetsansvariga är förståeligt.  Att schablonmässigt tvingas renovera tre procent av alla offentliga byggnader årligen för att göra dem mer energieffektiva - utöver normala reparationer - känns tungt med tanke på att merkostnaden ligger i miljardklassen.
Byggnadsbeståndet i Finland är dessutom uppenbarligen av yngre datum än i övriga EU och därför i bättre skick.
Den rapporteringsskyldighet och de register som föreslås för att övervaka hur åtgärderna för effektivare användning framskrider kommer att skapa en väldig administrativ apparat.

Finland har haft frivilliga energisparprogram ända sedan början av 1990-talet så det finns redan en lång tradition att falla tillbaka på.
Som alltid uppstår ändå frågan: Vilka är grunderna för påståendet att Finland skött den här frågan så mycket bättre än andra EU-länder? Klimatet är förstås en poäng. Det krävs tredubbla fönsterglas för att hålla bostäderna varma under vintern. Den jämförelsevis effektiva samproduktionen av el och fjärrvärme visar också att Finland visar framfötterna.
Å andra sidan är Finland ett av världens mest energislösande länder. Mätt i så kallade oljeekvivalenter ligger vi till exempel en tredjedel över Sveriges nivå. Svenskarna tycks ha lyckats frikoppla ekonomisk tillväxt från energiförbrukning.

Regeringen gör i sin skrivelse till riksdagen en rad påpekanden som pekar på att Finland är ute efter en särbehandling. De är värda att tas på allvar. Kommissionens utkast till direktiv utgår till exempel från att förbrukningen av både el och värme ska mätas i varje bostad för sig med bättre utrustning. I Finland finns redan ett nationellt program för installation av elmätare där man kan följa förbrukningen i realtid.
Mätare som kan avläsas av både invånaren och grannarna leder till att elförbrukningen sjunker med tjugo procent, jämfört med mätare som installeras utom synhåll till exempel i källaren. Det visar experiment i Nederländerna.
Däremot känns det inte vettigt att installera en miljon dyra värmemätare i enskilda lägenheter eftersom det ändå är byggnadens totala förbrukning som är intressant. Svenska erfarenheter visar att installering av värmemätare inte går att motivera med kostnadsargument.

I stället för att bråka om Greklandssäkerheterna borde regeringen ha lagt krutet på ett undantag från det nya energispardirektivet som nu ska behandlas i riksdagen. Där har Finland mycket bättre chanser att "rädda" skattebetalarnas pengar, om det är vad regeringen är ute efter.
Eftersom en rad medlemsländer redan meddelat att de omöjligen kan omfatta direktivet skulle Finland ha en fin chans att profilera sig på ett konstruktivt sätt.