Virkkunens hästskjuts till kyrkan

Regeringen har alltså beslutat starta om kommunreformen. Mot slutet av året står det klart hur framtidens lokalförvaltning är organiserad och finansierad. Tanken är att antalet kommuner i Finland ska ner från 336 i dag till omkring 100 när regeringsperioden är slut. Hela Helsingforsregionen kan bli en kommun, Vasaregionen en annan.

Allt granskas i regeringens utredning. Redan ingångna kommunsamarbeten måste rivas upp eftersom regeringen är ute efter en struktur med en enda nivå bestående av starka primärkommuner. Systemet med statsandelar och utjämning av skillnaderna mellan kommunerna ska ses över.
Den strukturlag som i vår ska ersätta den förra regeringens styrmedel – ramlagen om kommun- och servicestrukturen – tar ett mycket hårdare statligt tag om hela sektorn.

Kommunerna och Centerpartiet, som av tradition representerar intressena utanför Helsingforsregionen, tänker inte ge sig utan strid. Kommunernas politiker och tjänstemän håller redan på att mobilisera ett uppror. Partisekreterare Timo Laaninen säger att centern stöder revolten. Hans kollega ställer sig upp och deklarerar att några fanflyktingar inte ryms i leden. Men centern är svag.

I politiken utgår framgång ofta från makten över tankemodellerna. När förvaltnings- och kulturminister Henna Virkkunen (Saml) har placerat bilden av familjen som åker hästskjuts till kyrkan i våra hjärnor har hon redan skapat ett övertag. Hästskjutsen symboliserar kommunernas ursprungliga gränser inom vilka de ursprungliga invånarna rörde sig utan kontakt med omgivande samhällen.
Nu talar regeringen om att hästens kapacitet som transportmedel inte längre kan vara utgångspunkten. I stället måste vi titta på pendlingsområdena, eftersom folk rör sig över kommungränserna med bil, buss eller tåg.

Kommunförbundet, som representerar förvaltningen, försvarar särlösningar och flera modeller. Kring de stora städerna växer befolkningen och även om försörjningsbasen är stark krävs mycket resurser för att ordna tjänster. I östra och norra Finland krymper befolkningen, vilket minskar behovet av resurser. Men samtidigt åldras befolkningen vilket gör att en allt mindre del av invånarna bidrar till skatteintäkterna.

För tillfället finns bara ett tiotal namn på listan över kriskommuner, men snabbt ökande kostnader och skuldsättning i kombination med nedskurna statsandelar blir en svår bit att hantera. Kommunernas för tillfället goda bokslut säger ganska lite om deras möjligheter att hantera utmaningarna.

Regeringen är inne på rätt spår. Forskare har visat att nivåskillnaderna i offentliga tjänster mellan olika kommuner är en mycket viktigare orsak till ojämlikhet än inkomstskillnader. Kommunförbundets linje stärker den trenden och gör statens argumentation starkare. Utan gemensamma kvalitetskriterier på offentlig service ökar skillnaderna ännu mer. Därför behövs starka primärkommuner med kapacitet att erbjuda bra service.
Frågan som uppstår är förstås vad som sker i glesbygden där pendlingsavståndet kan räknas i hundra kilometer eller mer. Därför är det också naturligt att dessa kommuner måste ha en särbehandling.
Samtidigt har staten skapat situationen med sitt eget agerande. De senaste femton åren har allt fler uppgifter överförts på kommunerna utan att resurserna ökats i samma takt. När bördan blir för stor är det alltså dags att tvinga fram sammanslagningar.