Resursbristen som ledstjärna

På pappret verkar Miljöministeriet ha drabbats hårdast då budgetmakarna gått fram med rödpennan. Budgetanslagen minskar nästa år med hela 19 procent, långt värre än Jord- och skogsbruksministeriet som kommer tvåa med minus 5 procent.
I verkligheten är åtstramningen inte fullt så häftig eftersom den framför allt speglar en minskad användning av stimulansbidrag för byggande och renoveringar. Dessutom är ministeriets resurser nu så begränsade att också små minskningar ger stora procentsiffror.

Men hårda sparåtgärder föreslås och – som Finlands naturskyddsförbund redan påpekat – går Finansministeriets förslag tvärt emot regeringens eget program. Där står att 15 miljoner euro ska reserveras för inköp av naturskyddsområden, 5 miljoner för skyddet av Östersjön och 30 miljoner för Forststyrelsens naturtjänster. Inget av detta blev verklighet. Tvärtom minskades anslagen för naturskydd med 5 miljoner.
Ur miljöorganisationernas synvinkel är det också betänkligt att statens bidrag skärs ned med nästan en femtedel. Det frivilligarbete som till exempel Natur och miljö gör är värdefullt vilket också understryks i själva regeringsprogrammet.  Unga finländare tänker ekologiskt med en självklarhet som var otänkbar bara för några år sedan tack vare det upplysningsarbete som gjorts.

Ministeriernas tjänstemän skickade i slutet av veckan sina kompromissförslag till Finansministeriet som ska ta ställning till dem inför budgetförhandlingarna i september. Miljöminister Ville Niinistö (Gröna) har lovat ta strid för anslagen, men hans kolleger i regeringen har egna revir att skydda.
Åtstramningen i budgeten för nästa år innebär förstås att många myndigheter tvingas se över sin resursanvändning. Det är uppenbart att regeringen har svårt att omvandla alla sina goda projekt i praktisk handling och då är det lätt att frågor som känns mindre brännande hamnar utanför fokus.
På plussidan finns ju också att satsningarna på förnybar energi får mer bidrag samtidigt som skatten på torvproducerad energi höjs.

Finländarna ser gärna sig själva som ett naturälskande folk (det gör alla folk) men det ekologiska fotavtrycket är tungt på grund av vår energiintensiva metall- och pappersindustri. Samtidigt ligger Finland bland de sista i jämförelser av offentliga medel som används för naturskydd. I Finland är andelen av hela ekonomin 0,6 procent, mot 1,7 procent i snitt bland industriländerna.
Därför är Ville Niinistös initiativ till en klimatpanel som ska bidra med tankar om hur landet kan göras grönare lovvärt. Som ett resursslukande land kommer Finland att vara utsatt när kampen om livsmedel, energi och livsutrymme hårdnar i takt med befolkningstillväxten och den ekonomiska expansionen i Asien och Latinamerika.

Vi får förbereda oss på att den nuvarande världsordningen inte varar länge till, något som betonas i en nyutkommen forskningsbok om skogens roll (Maailma haastaa: Metsä tulevevaisuuden ratkaisussa). Även om debatten kring tillväxtens gränser pågått i decennier känns argumenten angelägnare än någonsin i dessa kristider där välfärdsstaten som vi känner den går mot en osäker framtid.
Den lånefinansierade och på billiga råvaror byggda västerländska livsstilen tvingas till förändring. "En återgång till en värld där naturresurserna är billiga, rikliga och alltid till hands verkar inte vara möjlig", konstateras i bokens inledning.
Ideologier som "degrowth" och diverse undergångsprofetior passar förstås väl in argumentationen, men diskussionen kan också föras utan att belastas av liknande tankemodeller. På ett smart sätt har ekologerna manipulerat inramningen av miljöfrågorna från katastrof till ekonomiska möjligheter.
Stigande energipriser leder också till att globaliseringen minskar. Det är svårt att ersätta drivmedlen för tunga transporter och flygplan med förnybara alternativ och därför blir det både dyrt och omoraliskt att flytta stora mängder varor och människor.

Det ambitiösa försöket med fem koldioxidneutrala kommuner i västra Finland - Kuhmois, Virmo, Padasjoki, Parikkala och Nystad - är bara ett exempel på att folk ändå är villiga att ta tag i klimatfrågan och ändra sin livsstil.
Niinistös klimatpanel, om någon faktiskt lyssnar på experterna, har alltså alla förutsättningar att ändra miljö- och energipolitiken med den globala resursbristen som ledstjärna.