Greklandskortet inte värt priset

Ett löfte är ett löfte – och till för att hållas. Men likväl vet alla att det finns situationer då alla parter är mer betjänta av att löftena bryts eller formuleras om.
I regeringsprogrammet finns många löften som redan tagits tillbaka eller fått en annan form. Men när det gäller de två meningar som beskriver Finlands krav på säkerheter för borgensandelar ser det inte ut att finnas rum för tolkningar. Orsakerna till det är lika uppenbara som de är förnuftsvidriga.

Det är inte svårt att se vad de inblandade parterna har att förlora på att sluta driva frågan om säkerheter.
Finansminister Jutta Urpilainen har själv en andel i att säkerheterna fått symbolisera hela den socialdemokratiska valrörelsen. Det är inte helt logiskt; i valdebatterna fokuserade Socialdemokraterna i första hand på investerarnas ansvar. Först under regeringsförhandlingarna omvandlades frågan till krav på säkerheter. Andemeningen är dock densamma – säkerheterna är symbolen för vänsterns befogade misstro mot euroländernas sätt att tackla problemen kombinerat med en, visserligen mindre lyckad, strategi för att hindra populisternas framfart.
Statsminister Jyrki Katainen är i sin tur fången på fortet. Kravet på säkerheter har visserligen lyfts fram av Samlingspartiets Marjo Matikainen, men det är inte ett samlingspartistiskt intresse. Bara en blind höna kan låta bli att märka hur obekväm Katainen känner sig då han varvar fraser om betydelsen av solidaritet inom EU med vikten av få till stånd ett säravtal mellan Grekland och Finland. Lojaliteten är priset han är tvungen att betala för att kunna titulera sig statsminister i en bred koalitionsregering.

Det första tecknet på att det trots allt finns en gräns för envisheten är att också Urpilainen nu kan tänka sig gemensamma europeiska lösningar i säkerhetsfrågan. Men fortfarande säger hon att det vore fullständigt ansvarslöst av regeringen att ge upp i frågan och kapitulera.
Med mindre krigiska formuleringar skulle både hon själv och hennes parti ha större chanser att klara härvan utan att tappa ansiktet.

Urpilainens stund i strålglansen av det bilaterala avtalet med Grekland blev inte lång. Men brådskan att gå ut med det glada budskapet om att avtalet nåtts tyder på att hon själv var medveten om att förslaget skulle skjutas ner.
Finansministern skulle nu kunna hävda att hon gjort sitt för att uppfylla det löfte hon gett väljarna. Avtalet finns och de övriga euroländerna med tyska förbundskanslern Angela Merkel i spetsen hade haft möjlighet att säga nej redan tidigare.
Utvägen handlar om att definiera ansvar och säkerhet, i stället för att bokstavstroget följa regeringsprogrammets formulering. Det är uppenbart att de grekiska pengarna på kontot inte är det bästa sättet att försäkra sig om att Greklands och därmed också Europas ekonomi kommer på fötter. I och med det är det också ansvarsfull politik att övergå till att skapa de bästa förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling.

Tiden får utvisa hur mycket av sitt politiska kapital Finland förlorat. Klart är bara att det hade varit bättre att spara krutet till en fråga som är av större dignitet.
Merkel konstaterar surt att det inte går att göra solokarriär i en kör. Däremot har ingen något emot en körmedlem som bidrar till att kören sjunger bättre. Finland kunde vara initiativtagare till nya modeller för att lösa problemet. Kontakten till Merkel har uppenbarligen inte funnits, men det beror förmodligen mer på att ingen har ringt henne än på att hon låtit bli att lyfta luren.