Nostalgin tillbaka i politiken

Arbetsgivarna meddelade i maj 2008 att det nu är slut på löneavtal som täcker alla sektorer. De inkomstpolitiska helhetsuppgörelsernas (Inpo) tid var förbi och nu skulle fri lönesättning råda. Punkt slut. Då hade förhandlingarna med arbetstagarna redan varit problemfyllda i flera omgångar.

Koordinering har ersatts av splittring. Förhandlingarna har tagits ner på förbunds- eller företagsnivå. Resultatet har blivit ett ökat antal strejker men också en mer flexibel lönesättning.

Nu talar sig Socialdemokraternas ordförande, finansminister Jutta Urpilainen varm för en återgång till denna fina finländska korporativa tradition som har mer än fyrtio år på nacken.

Idén med kollektiva löneavtal dök upp efter kriget då regeringen kunde garantera att återhållsamma lönekrav kompenserades med måttfulla prishöjningar på reglerade livsmedel som mjölk och bröd. Med hjälp av devalveringar kunde staten också se till att exportindustrins konkurrenskraft stärktes då lönerna steg för snabbt. 1968 såg det första helhetsavtalet dagsljuset.

På sidan tolv i regeringsprogrammet lever det här tänkande kvar:

"Vid moderata löneuppgörelser är regeringen redo att överväga åtgärder för att stödja ekonomisk tillväxt, en utveckling av hushållens köpkraft och av den inhemska efterfrågan samt företagens konkurrenskraft." 

Vad kan Urpilainen då erbjuda när underskottet i den offentliga ekonomin bara växer? Inte mycket om hon tänker hålla sig till regeringsprogrammets stramhetsskrivningar. Löften om sänkta skatter som förväntas göra moderata löneavtal attraktiva för löntagarna är uteslutna. Det kan alltså bara handla om lagförändringar på arbetsmarknaden.

I osäkra tider går det lätt så att beslutsfattarna blickar bakåt och blir lite nostalgiska. Det är förstås korrekt, som Urpilainen understryker, att moderata löneavtal bidrog till att Finland återhämtade sig ur den djupa ekonomiska krisen i mitten av 1990-talet.

Men världen var en annan då. Den snabba internationaliseringen av exportindustrin och framväxten av globala nätverk gör att nationella löneavtal blir alltmer problematiska. Konkurrenskraften hos finländska exportföretag är redan stark. Tiden för stora samhällsavtal är för länge sedan förbi, något som bland andra Juhana Vartiainen har påpekat.

Nostalgitänkandet är förståeligt, men för inte framåt. Sverige, Danmark och Norge har haft decentraliserade löneförhandlingar i årtionden och det är också dit Finland är på väg. När exportindustrin förhandlat färdigt blir resultatet riktgivande även för andra branscher. Metallfacket och Teknologiindustrin har i dagarna börjat känna lite försiktigt på varandra.

Debatten borde i stället handla om att finansiera välfärdsstaten. Inpo är inget verktyg för att göra de långsiktiga strukturella reformer som ökar arbetsutbudet och därmed försörjningskapaciteten. Det är typiskt att målet att aktivera ungdomar som riskerar att hamna utanför visserligen nämns av Urpilainen, men att det inte kommer först på listan. Det SDP strävar efter är att representera dem som redan har eller har haft en fast anställning.

Samtidigt har SDP konsekvent motsatt sig alla försök att höja den officiella pensionsåldern. En återgång till Inpo kan möjligen hålla löneökningarna nere och skapa viss stabilitet, men det har ringa effekt på Finlands verkliga problem.

Den nya förhandlingsmodellen är under utveckling. SDP försöker få oss att tro att den är onödig.