Lipponens val är avgörande

Paavo Lipponen har aldrig gjort sig känd som en politiker som stryker väljarna medhårs. Tvärtom utmanar han dem. Han pekar ut en riktning och säger: Dit vill jag. Dit ska vi.

Och så går han, och räknar med att väljarna följer efter.

Nu har han – eventuellt – siktet inställt på nästa presidentval. Lipponen har lovat ge slutgiltigt besked i dag. Om svaret blir ja har vi ett presidentval framför oss som blir intressantare och kanske också relevantare än någon hade kunnat ana.

Paavo Lipponen mot Sauli Niinistö kan vid första anblicken kännas som en upprepning av någonting vi redan har sett. I egenskap av stats- och finansminister tillhörde de Finlands klarast lysande stjärnor på nittiotalets politiska himmel. De var parhästar i två regeringar och känner varandra utan och innan. De har bägge gått i bräschen för Finlands aktiva roll inom EU. De är pragmatiker men med starka politiska profiler och en tro på sina egna argument och sin egen ideologi.

Det är den sistnämnda egenskapen som gör att Lipponens eventuella medverkan faktiskt har en stor betydelse. Lipponen mot Niinistö skulle betyda en valdebatt som inte handlar om att vara väljarna till lags. Det blir i så fall en helomvändning i jämförelse med riksdagsvalet i våras.

En mycket välkommen sådan.

Samtidigt är bägge två en del av det gamla politiska etablissemanget i Finland. Det kan kännas märkligt att partierna inte har nya förmågor att föra fram.
Men dels är presidentvalet inte ett val för dunungar, dels är Finland inte längre samma land som under Lipponens och Niinistös ministertid. Finland har slutit sig inom sitt skal. Nya ledord är egoism och själviskhet. Det politiska klimatet har blivit gynnsamt för dem som vill avsäga sig solidaritet inom EU, föra fram mossiga nationalistiska teser och göra vissa befolkningsgrupper till syndabockar.

Lipponen själv har på kännspakt manér talat om "en andlig och intellektuell degenerering" i Finland. Det troliga är att han upplever sig ha en uppgift i ett sådant samhällsklimat.

Om kandidaterna alltså blir Niinistö, Lipponen och Pekka Haavisto, samt med all sannolikhet Timo Soini, är fältet öppet för de små partierna att nominera kvinnliga kandidater. SFP:s mest profilstarka kvinna är Eva Biaudet. Kristdemokraternas Päivi Räsänen behöver utnyttja varje möjlighet att synas. Presidentvalet är en sådan.

Centerpartiet befinner sig i det största trångmålet. Efter brakförlusten i riksdagsvalet kan Mari Kiviniemi knappast känna sig speciellt motiverad att ställa upp. EU-kommissionären Olli Rehn har fått försvara ett bristfälligt EMU-regelverk inför det samlade Europa och hans popularitet är inte hög. Paavo Väyrynen har redan meddelat att han kandiderar, men få tar hans chanser på allvar. Anneli Jäätteenmäki är en svart häst som delar sitt eget parti och som EU-parlamentariker har varit tämligen osynlig i Finland. Men hon kan överraska.

Ställer Lipponen upp är det visserligen i uppförsbacke. Sauli Niinistös förkrossande popularitet kommer att sjunka så fort valkampanjen sätter i gång, men hans försprång är fortfarande stort. Niinistös mediesexighet ger honom en hel del gratis. Han rider också på den samlingspartistiska framgångsvågen, imagen av att vara de lyckliga, lyckade människornas parti. Socialdemokraterna har haft det betydligt kämpigare på senare år, men det kan också vara en fördel. De är taggade till tusen.

Varken Niinistö eller Lipponen är intresserad av någonting annat än seger. Säger Lipponen ja i eftermiddag är det upplagt för giganternas kamp.