Le, du är i skolan nu

Lärare är experter på att överföra kunskap till eleverna och ska därtill vara mästare i social kompetens för att sköta relationerna både i lärarrummet och vid föräldramötena. Finland har världens kanske bästa pedagoger, men när det gäller den andra biten finns problem.
Det sägs ibland att lärare skyr föräldrar som engagerar sig för mycket i barnens skolgång. Mobiltelefonerna går heta och e-posten för kontakter med hemmet fylls av långa utläggningar om vilka privilegier far eller mor anser att barnet har rätt till.

I en färsk bok låter docent Hannele Cantell vid Helsingfors universitet lärare berätta om mardrömsliknande situationer i mötet med föräldrar. Berättelserna, som lagom till skolstarten basunerades ut av en finsk kvällstidning i går, får den finska skolan att låta som rena krigszonen. Lyckligtvis är verkligheten betydligt lugnare.

Till en del verkar de svårigheter som finns bottna i ett slags projekttänkande hos föräldrarna där effektiviteten i barnens skolgång och inlärning binds samman med krav på individuell särbehandling.  Engagerade föräldrar kanske tappar omdömet och går till överdrift i sin omsorg. De kräver att barnen ska sättas i bättre skolor än de som erbjuds och startar aktioner för att bli av med lärare de inte anser håller måttet.

Den andra ytterligheten är familjer där ansvar och kontroll skyfflas över på skolan och där föräldrarna är helt ointresserade av vad barnen lär sig.
Däremellan finns den stora majoriteten av föräldrar som gärna vill veta vad som händer i skolan för att kunna ta tag i svårigheter när de uppstår. De har också rätt att ifrågasätta undervisningen utan att bli uppfattade som problemvuxna. Forskningen visar att engagerade föräldrar är till stöd såväl för lärare som för elever.

Skolan som institution har öppnats upp under de senaste decennierna, och det borde alla välkomna. Barnen har blivit viktigare och trycket på undervisningen ökar. Att lärarnas professionella auktoritet utmanas gäller också andra yrkesgrupper som varit vana att stå oemotsagda, som läkare eller varför inte journalister.

Läraryrket är i motsats till andra länder mycket populärt och det är värt att ta fasta på.  Tyvärr ingår inte social kompetens i utbildningen. Lärarstuderande borde på ett tidigt stadium lära sig kommunicera och skapa en dialog med föräldrarna. Förmågan att skapa tillit, förtroende och öppenhet som behövs i utvecklingssamtal tränas inte upp i undervisningen.
Cantells bok pekar också på spänningar i de sociala relationerna i lärarrummet. Folk som jobbat länge i samma skola följer invanda mönster som är svåra att hantera för nykomlingar.

Den nya öppenheten kräver också att både kommunerna, som organiserar undervisningen, och rektorerna, som ska förverkliga strategin, ser över vilka nya krav som ställs. Det vore bra om skolornas lärare hade en gemensam syn på hur kontakterna till föräldrarna ska skötas. Tyvärr saknas den biten i skolstrategierna.

Ofta kunde tvisterna mellan föräldrar och lärare undvikas, hur banalt det än låter, med gott humör och lite förståelse för den andras position. Barnen ska inte dras in i konflikter mellan skola och hem. Det viktiga är att skapa en atmosfär som stödjer inlärning.
Lärarna måste få behålla sin auktoritet i klassrummet samtidigt som skolan ska vara öppen för dialog.