Från toppen leder alla vägar neråt

Niinistös svåraste motståndare är hans egen popularitet.

Det är inte särskilt förvånande att 60 procent av finländarna skulle rösta på Sauli Niinistö om presidentvalet hölls i dag. Med tanke på att Niinistö varit förhandsfavorit i närmare sex år och de andra partierna inte kunnat uppvisa annat än konturerna av den konkurrens som möter honom om ett halvår är det rätt självklart att Samlingspartiets kandidat ser ut att tävla i en helt egen klass.

Men om rösträkningen den 22 januari visar att Sauli Niinistö faktiskt segrat redan i den första omgången är det definitivt en överraskning, både i historiskt perspektiv och med tanke på det politiska läget. Eftersom de flesta partierna kommer att ställa upp en egen kandidat – om inte annat så för att profilera sig inför kommunalvalet – är det sannolikt att rösterna som vanligt splittras över hela fältet.
Dessutom visar historieböckerna att förhandsfavoriterna sällan klarat av att hålla avståndet till konkurrenterna lika stort genom hela valkampanjen. Det var nära ögat också för Tarja Halonen, som slutligen vann Niinistö med en mycket liten marginal 2006 trots att hon tidigare förutspåtts en promenadseger. 
Till Niinistös trumfkort hör att han haft en lång tid på sig att profilera sig som ett slags landsfader som står över partipolitiken. Meddelandet om att han ställer upp kom först i juni, men det är inte svårt att se att han anpassat sig till de förväntningar som ställs på en finländsk president långt tidigare.
Även om det är svårt att tro att någon på allvar skulle hota Niinistö kommer de andra kandidaterna att knappa in på hans försprång. Sauli Niinistös största utmaning blir därför sannolikt att stoppa trenden den dag opinionssiffrorna börjar dala.