Skuldavtalet en svag uppvisning

Under de senaste månaderna har uttrycket "kicking the can down the road" använts flitigt av amerikanska politiker. Att sparka burken nerför gatan har likställts med att inte göra någonting samtidigt som skuldproblemen blir allt värre.
Uttrycket manar fram bilden av en ung sysslolös pojke trots att det i själva verket hänger samman med att leka kurragömma. Det gäller att sparka burken så långt bort det går för att vinna tid: den som ska söka efter sina kompisar måste först hämta burken.

Nu har burken sparkats framåt till senhösten 2012 och alla hoppas kunna gömma sig till dess, i synnerhet president Barack Obama som vill bli omvald under tiden. Alltså har den politiska retoriken rättats till och metaforen fått sin rätta innebörd.

Då blir det dags att än en gång ta itu med de uppslitande förhandlingarna om att höja maxgränsen för statsskulden, något som redan gjorts 79 gånger sedan 1960. President Obama har själv kallat en höjning av skuldtaket för "ett misslyckat ledarskap". Men det var 2006 då han ännu var ung senator och George Bush den yngre var president. Påmind om detta har Obama nu medgett att han då hade fel. Utgiftsspiralen är svår att stoppa: tidigare kongressledamöter och presidenter har slagit fast var statens pengar ska läggas. Under Busheran höjdes taket sju gånger, 18 gånger under Reagans tid.

Den bästa biten i avtalet mellan presidenten och republikanerna var att USA nu lyckades undvika att ställa in betalningarna och förhindra det kaos som skulle uppstå. Men där tar det goda slut. En i stort sett enig kör av ekonomiska tänkare understryker det vettlösa i att staten drar åt alla kranar nu när amerikanerna är på väg in i en andra ekonomisk recession. För miljoner människor tog finanskrisen 2008-2009 egentligen aldrig slut och deras utsikter blir bara värre nu när den ekonomiska tillväxten stannat av.

Med tanke på att de rikaste betalar kring tjugo procent i skatt tycker man att de radikala konservativas argument mot höjda skatter kunde ha hivats överbord precis som tebalarna i Bostons hamn 1773. Men extremhögerns röst har varit så stark att republikanerna var villiga att riskera finansiell kollaps för att tillfredsställa några få.
De senaste decenniernas skattesänkningar har gynnat de ultrarika. Det bästa Obama kunde åstadkomma var att hota att inte förlänga de tillfälliga skattenedsättningar för rika som Bush införde och som går ut 2013. En annan republikansk käpphäst, militärutgifterna, drabbas dessutom av nedskärningar.

Problemet med den amerikanska uppgörelsen är ändå allra mest att burken sparkats i väg så långt.
Inget tyder på att avtalet leder till att den amerikanska skuldkrisen lättar. Tvärtom förvärras arbetslösheten samtidigt som statens intäkter minskar med en allt krassligare ekonomi. Snart hotar samma politiska dödläge igen, oberoende om Obama är vid makten eller inte. Fram till dess får både amerikaner och vi andra dras med en osäkerhet som känns onödig.

Obama kunde ha tagit risken att på egen hand höja skuldtaket utan att ge efter för republikanernas utpressning. Även om somliga vill utpeka honom till den taktiske vinnaren i det här tröttsamma politiska dramat är det nog han själv som misslyckats med att visa politiskt ledarskap.
Visserligen är förmågan att nå kompromisser den viktigaste politiska egenskapen, men den får inte leda till kapitulation inför en liten högljudd grupp.