Också kvinnor ska forska

Det fanns en tid då alla som tog studenten fick en högskoleplats, alla som skrev en doktorsavhandling blev professorer, och så gott som alla i den akademiska världen var män.

I dag är ungefär en femtedel av alla professorer i Finland kvinnor. En doktorsexamen garanterar ingenting och den akademiska världen är allt annat än trygg och stabil.

Det finns mycket i den gamla universitetsvärlden som vi inte har någon orsak att sakna. Men det ironiska är att samtidigt som kvinnorna äntligen börjar ta plats inom akademiska yrken så försämras branschens arbetsvillkor, ibland drastiskt.

Enligt Forskarförbundets rapport överväger drygt sextio procent av dess medlemmar att byta bransch helt och hållet. För kvinnor under femtio är andelen över sjuttio procent.

Bland universitetslärare som har skrivit sin doktorsavhandling och nu har visstidsanställning vill så många som tre fjärdedelar av kvinnorna byta bransch. Motsvarande andel bland män är under hälften.

Det handlar alltså om personer i samma anställningsförhållande. Rimligtvis borde de utföra samma uppgifter. Hur kan det komma sig att de har helt olika syn på sin egen framtid inom branschen?
Svaret ligger troligen i ett annat av forskningsresultaten, det som är mest oroväckande. Dels har löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökat. Dels hopas de administrativa uppgifterna framför allt på kvinnornas skrivbord.

På senare år har den administrativa bördan ökat betydligt, eftersom universiteten nu ska samla ihop en del av sin finansiering själva. Samtidigt har kanslitjänster dragits in och en mängd arbetsuppgifter som tidigare sköttes av tjänstemän överlåtits på forskare och universitetslärare. Sådana uppgifter stjäl tid från den verksamhet som forskaren ska syssla med för att komma framåt – forska, skriva vetenskapliga artiklar och tänka.

Att osexiga jobb läggs på kvinnor är ingen nyhet. Om de osexiga jobben inom universitetsvärlden blir fler och de verkligt intressanta jobben blir färre så säger tyvärr erfarenheten att det knappast är en konstellation som gynnar kvinnor.

Dagens universitetsvärld är oerhört splittrad. Det finns få fasta tjänster men tusentals projekt. En forskare får pengar för sex månader, ett år, kanske tre år om hon eller han har tur.

Därför är det inte så konstigt att så många universitetslärare, både män och kvinnor, hellre skulle jobba i tryggare miljö med bättre lön. Universiteten har helt enkelt blivit sämre arbetsgivare. Den här frågan är i allmänhet viktigare för kvinnor än för män, eftersom kvinnor oftare än män tvingas eller väljer att planera sin karriär så att den passar ihop med barn och familj.

Universiteten befinner sig nu i ett dilemma. Å ena sidan klarar de inte av att fortsätta verksamheten i sin nuvarande omfattning utan projektbaserad forskning.

Å andra sidan måste man fråga sig hur vettigt det är att universiteten är med och skapar ett stipendieberoende låglöneproletariat. Ett låglöneproletariat där kvinnorna har de sämsta lönerna.

Behövs alla de magistrar och doktorer som utexamineras i Finland? Det är den springande punkten.

Enligt dagens system premieras universiteten ju fler magistrar och doktorer de spottar ut. Det har lett till att nivån på avhandlingarna har sjunkit och den akademiska arbetslösheten ökat. Prestigen i en doktorsgrad är inte längre vad den har varit. Finländska företag behöver inte alla doktorer som produceras, och universiteten har inte tillräckligt med jobb åt dem.

Inte ens professorstjänsterna är längre lika attraktiva, eftersom den administrativa arbetsbördan har ökat. Det syns i att antalet sökande till lediganslagna professurer ofta är överraskande lågt.
Grundproblemet kvarstår. Det produceras fler akademiker än förr, men antalet arbetsplatser ökar inte i samma grad. I och med att regeringsprogrammat aviserar nedskärningar kommer de snarare att minska.

Vi måste tänka om.