Kompassen pekar åt alla håll

Någonting gammalt, någonting nytt, någonting blått och någonting lånat.

Det pinfärska regeringsprogrammet är som väntat ett mästerligt prov på kompromisskonst. Här möter Samlingspartiets tillväxtgenererande politik vänsterns krav på inkomstutjämnande ekonomiska åtgärder. Det blir ingen momshöjning på grund av Socialdemokraternas motstånd, däremot får partiet svälja accishöjningar och högre bränslepriser. De gröna behöver inte vara rädda för att tvingas rösta om mer kärnkraft, Kristdemokraternas gläds över att abortlagstiftningen ses över, Vänsterförbundet kan fortsätta argumentera mot ett Nato-medlemskap och Svenska folkpartiet har fått gehör för sin språkpolitik.

Alla i sextetten har fått svälja många av sina krav, men alla har också lämnat tydliga spår i programmet. Det här är en naturligt följd av att sex partier på hela skalan från vänster till höger skrivit en gemensam verksamhetsplan i en utmanande politisk situation.

Med beaktande av det besvärliga utgångsläget ser regeringsprogrammet trots allt ut att innehålla glädjande många ambitiösa föresatser: bland annat krafttag för att få ner arbetslösheten med målet att få ner arbetslöshetsgraden till fem procent. Marginaliseringen ska bekämpas genom att unga garanteras antingen en studieplats eller ett jobb. Programmets socialpolitiska tyngdpunkt stärks ytterligare genom riktade åtgärder till arbetslösa och ensamstående föräldrar. Som väntat kommer också studiestödet att bindas till index.

Om den sociala vinklingen är mycket tydlig är den ekonomiska linjen desto suddigare. De kommande regeringspartierna verkar inte ens själva vara övertygade om att ambitionerna är tillräckligt stora eller att programmet ger verktyg för att åtgärda hållbarhetsgapet.

Förhandlarna har tagit lärdom av de misstag som begåtts av tidigare regeringar, som spikade programmet utan hänsyn till konjunkturväxlingar. Nu har flexibiliteten skrivits in med stora bokstäver, vilket är klokt i ett läge då världsekonomin och särskilt eurozonen präglas av stor osäkerhet.

Samtidigt är det här problematiskt ur tillväxtsynpunkt. Skattepolitiken borde vara långsiktig för att finländarna ska våga investera i sin framtid. Nu finns en risk att regeringens osäkerhet smittar skattebetalarna.

Det är inte bara de inskrivna osäkerhetsmomenten som gör regeringsprogrammet svårtolkat. Till det bidrar också den tystnad som omgett förhandlingsprocessen. Behovet av arbetsro är förståeligt, men avigsidan är att de läckor som ofrånkomligt sprids varken kunnat bekräftas eller dementeras på grund av tystnadsplikten.

Det har också lett till att regeringsprogrammet saknar den klangbotten som behövs för att kunna bedöma hur realistiska målen är och hur de olika partierna ställer sig till kompromisserna. I går kväll var alla sex partiledare mycket förtegna om de stora nedskärningar i kommunernas statsandelar och undervisningssektorn som ser ut att bli aktuella, likaså om grunderna för att ränteavdraget på bolån minskar, hushållsavdraget blir mindre och biståndsanslagen fryses.

I dag är det dags för politikerna att riva bort de plåster som legat över munnarna. Under de två månader som gått sedan riksdagsvalet avgjordes har glappet i kommunikationen med medborgarna hunnit växa sig alltför stort. Det finns mycket att ta igen med tanke på att just kommunikationsproblemen var en av orsakerna till att väljarna gav uttryck för ett stort missnöje i valet.