Katainen släpper på tyglarna

Det är svårt för utomstående att skapa sig en bild av vad partiledarna kommit överens om så här långt. Regeringsförhandlaren Jyrki Katainen har effektivt lyckats täta läckorna. Helsingin Sanomat (14.6) lyckades visserligen få fram en nyhet om att Samlingspartiet tvingats ge upp sina planer på att höja mervärdesskatten.
Samtidigt är det sannolikt att de skattesatser som sänkts för att stödja sysselsättningen höjs. Momsen på livsmedel är till exempel 13 procent och lantbrukarna hade all orsak att stå utanför Ständerhuset med sina plakat i går.

Förhandlingarna innanför de stänga portarna verkar nämligen vara mer präglade av dobbel och armbrytning än långsiktiga strategiska överväganden. Fast om det vet vi heller inget utöver Katainens försäkringar om att ett regeringsprogram nog är på väg att ta form och att regeringen är klar till midsommarsnapsen.

Vänsterförbundets partisekreterare Sirpa Puhakka påpekade för sin del i går (Yle) att de stora ekonomiska frågorna fortfarande är olösta, tvärtemot vad Katainen säger. Då är det värt att minnas att partiets ledning är minst bekymrat över den växande skuldsättningen. Skillnaden mellan Samlingspartiet och Socialdemokraterna är mycket mindre och därför är det svårt att tro att sammanbrottet i förhandlingarna för två veckor sedan bara handlade om ekonomisk politik.

Katainen är säkert ärlig när han säger att alla har vunnit något, men ingen har vunnit allt. I det här skedet tvingas partierna bevisa för väljarna att deras röster ingalunda var bortkastade utan flyter strax under ytan i ett hav av politiska kompromisser. Sex partier i regeringen, från vänster till höger, är en mardröm i politisk styrning.

Katainen tycks, och det kan vi fram tills regeringsprogrammet är publicerat påstå, ha gett efter på vänsterns krav på en mer expansiv fördelningspolitik och samtidigt skruvat ner ambitionen vad gäller att få ordning på den offentliga ekonomin. Det målet är inte längre, som Finansministeriets tjänstemän ville ha det, att statsfinanserna ska vara i balans när regeringsperioden är slut. I stället ska regeringen arbeta för att statsskulden i förhållande till ekonomins storlek ska vara på nedåtgående 2015.

Det handlar i grund och botten om två helt olika saker. Att nå balans 2015 tarvar en stadig politisk hand och smärtsamma ingrepp. Att kurvan ska vara nedåtgående om fyra år förpliktar egentligen till ingenting. Katainen säger att tiden får visa vad som krävs.

Finland är utsatt för konjunkturerna i världsekonomin, för det mesta på gott, men också på ont. Det finns många risker som kan förverkligas och exportindustrins framgångar är helt beroende av hur de utfaller. Världsekonomin bromsas av stigande råvarupriser som i sin tur kan leda till politisk oro i länder där en stor del av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Oron för att Kina ska explodera är motiverad.

Som väljare kan vi bara, precis som Katainen, hoppas på att de närmaste fyra åren kännetecknas av den gynnsamma ekonomiska vind som nu tycks blåsa allt starkare. Förra gången, för fyra år sedan, brast önskedrömmen när Lehman Brothers gick omkull och Finland blev det land som med BNP-mått mätt drabbades hårdast i EU.
När nästa nedgång kommer står Finlands offentliga ekonomi tyvärr inte lika stadig som hösten 2008 och det minskar i sin tur utrymmet för liknande insatser som hjälpte oss genom den förra kraschen. Därför borde vi få veta mera om vad som händer i Ständerhuset.