Det är fortfarande inte okej att fuska

Det sägs att dopning har blivit en del av idrotten. Påståendet är både sant och osant.

Att fuskarna har blivit fler och allt skickligare är sant. Men sant är även att det fortfarande finns elitidrottare som inte dopar sig.

I Finland har vi tiotusentals barn och ungdomar som sysslar med någon form av idrott. Inte heller dessa dopar sig. Ur rent sportslig synvinkel är knattematcher och skolmästerskap precis lika värdefulla som OS och VM. Det handlar om samma sak – att göra sitt bästa för att vinna och vinna enligt reglerna.

Därför kan konklusionen inte vara att dopningen har kommit för att stanna. Utgångspunkten måste vara att den ska bekämpas med alla till buds stående medel.
Kampen är fruktansvärt ojämn. Mängden otillåtna medel växer okontrollerat, knepen för att undgå kontroller likaså. Många mäktiga aktörer, till exempel amerikanska friidrottsförbundet, vägrar i praktiken att samarbeta med den internationella antidopningsbyrån WADA. Resultatet är att vi fortfarande har ett antal världsrekord som troligen är falska.

Ändå måste kampen tas. Alternativet – att kasta in handduken – skulle göra all tävlingsidrott meningslös.

Den vårdslösa inställningen till dopning har visat sig vara ödesdiger för Skidförbundet. I den rättegång som nu pågår mot förbundsledningen blir det alltmer uppenbart att ledningens strategi från första början har varit att minimera skadorna, i stället för att kavla upp ärmarna och ta itu med roten till det onda. Följderna är oöverskådliga. Vi vet fortfarande inte hur utbredd dopningen har varit inom finländsk skidåkning, vi vet bara att nya avslöjanden kommer på löpande band.

Reaktionerna hos både Skidförbundet och de dopade skidåkarna följer alltid samma mönster.

Reaktion nummer ett: Att blåneka.

Reaktion nummer två: Att relativisera. De andra fuskar också. Det var bara vi som åkte fast.

Ingendera reaktionen tyder på minsta insikt om grundproblemet, nämligen att det är fel att dopa sig.

Att finländska skidåkare har fuskat är naturligtvis deras egen skam. Samtidigt går det inte att skylla hela problematiken på dem. En idrottare arbetar inte ensam. Hon eller han är omgärdad av ett team – tränare, förbundsledning, experter. En hel kedja av olika strukturer är beroende av deras framgångar. Det är inte längre en elitidrottares egen angelägenhet hur han klarar sig i spåret eller på banan, och det skapar en oerhörd press.

Förbundsledningen kräver framgångar för att få mer resurser till sin gren. I Skidförbundet sitter politiker som utnyttjar synligheten som idrotten ger. Esko Ahos påtagliga indignation över dopningsanklagelserna mot Jari Räsänen handlade inte alls om Räsänen eller om skidsporten, utan om Esko Aho själv. Skidförbundet var för honom en språngbräda, att värna om en ren sport en femte rangens fråga. Om Skidförbundet då hade tagit i problemen med dopning är det möjligt att katastrofen i Lahtis 2001 kunde ha undvikits.

Den segerrike och stormpopuläre skidåkaren Mika Myllylä är i dag ett mänskligt vrak. Hans eget ansvar för att ha dopat sig går inte att förneka. Men Myllylä har inte ensam åstadkommit den här situationen. Ändå är det han som betalar det högsta priset.

Vi kommer aldrig att bli av med dopningen helt och hållet, helt enkelt eftersom fuskare förekommer på samhällets alla områden. Just därför måste nolltoleransen vara stenhård