Släpp in FN, Bashar al-Assad

Syrien sitter med flera trumfkort på handen. Det geopolitiska läget – Syrien gränsar till Israel, Libanon, Turkiet, Irak och Jordanien – är ett, landets unika blandning av etnisk-religiösa grupper en annan. Det gör att Syrien kan räkna med ett visst politiskt stöd från både Libanon och Irak, men också från Ryssland och till och med USA. Syrien tog emot flyktingar från Irak under den amerikanskledda ockupationen, oberoende av flyktingarnas etniska tillhörighet eller religiösa ståndpunkt.

Hamas administrerar Gazaremsan, men organisationens politbyrå sitter i Damaskus. Libanon stöder Syriens president Bashar al-Assad, bland annat därför att Hizbollah i Libanon har stöd av Syrien.

Ryssland har värmt upp de postsovjetiska relationerna med Syrien. Den syriska hamnstaden Tartus var en viktig bas för Sovjetunionen ända fram till Sovjets sönderfall. Sjutton år senare fick Ryssland löfte om att rusta upp och förstora basen. Om ett år är arbetet klart och basen ger den ryska marinen ett viktigt fotfäste i området.

Dylika politiska intressen sätter käppar i hjulet för att FN:s säkerhetsråd enhälligt skulle kunna fördöma den syriska ledningens brutala angrepp på demonstranter. Ryssland och Kina ställde sig avvisande till det resolutionsförslag som Frankrike och Storbritannien lade fram i onsdags, trots att förslaget inte innehåller förslag till internationellt militärt ingripande.

Det är inte realistiskt att tänka sig att Bashar al-Assad skulle avgå. Det är möjligt att han själv rentav kunde gå med på genomgripande reformer, men beroendet av familjen och den alawitiska klanen (dit familjen Assad hör) binder hans händer. Presidentens yngre bror Maher, som kommenderar både Nationalgardet och elitstyrkan Fjärde divisionen, utpekas som den hårda linjens främsta förespråkare.

Alawiterna utgör bara 13 procent av Syriens befolkning, medan sunnimuslimernas andel är 68 procent. Bara druserna och de kristna är färre än alawiterna. Många syrier, oberoende av vilken grupp de tillhör, sägs ha stött Baathpartiet sekulära styre som stått för stabilitet. Om landets ledning håller samhället i ett järngrepp så kan man kanske kalla det en form av stabilitet.

Den militära maktapparaten och stormakternas politiska intressen, som gör dessa stater ovilliga att ta till samma metoder som man tillämpat i Libyen, kan naturligtvis spela Bashar al-Assad i händerna. Syriens officiella version av händelserna i staden Jisr al Shoughour i norr där 120 soldater uppges ha dödats är att de föll offer för beväpnade banditgäng. Ögonvittnen säger att soldaterna sköts i ryggen då de ville gå över på demonstranternas sida.
Humanitära organisationer uppger att minst 1 300 personer dödats sedan folkresningen inleddes. Flyktingvågen till Turkiet växer med accelererande kraft.

Utländska medier är förbjudna och informationen som sipprar ut vid sidan av de officiella versionerna är motsägelsefull och omöjlig att verifiera. Det är ändå uppenbart att den humanitära situationen är katastrofal.
FN vill skicka en expertgrupp till Syrien för att göra en bedömning av läget. Det finns ingen orsak för Bashar al-Assad och hans styre att förvägra FN den rätten.

De mänskliga rättigheterna är universala men det är ingen hemlighet att de medborgerliga rättigheterna varit begränsade.
Men de beskyllningar som nu riktas mot Syrien och dess ledare är allvarliga och måste utredas.

Det är Bashar al-Assads enda chans på sikt.