Inte kungen, utan monarkin

Om några veckor firar kronprinsessan Victoria och prins Daniel sin förs­ta bröllopsdag. Deras lycka är hela Sveriges gemensamma egendom, deras upplevelser en pusselbit i hela folkets liv.

Samtidigt skapar kungen mindre smickrande rubriker på grund av påstådda besök på strippklubbar och kopplingar till kriminella personer. I det sammanhanget är kungafamiljen inte vi – utan de.

Men lika lite som svenskarna kan välja sina regenter kan de påverka hur dessa representerar dem. Det här blir en alltmer ohållbar paradox.

I måndags dementerade kung Carl XVI Gustaf allt: Det finns inga komprometterande bilder av honom, han har inte rör sig i miljöer som är olämpliga för en kung och han har inte heller kontakt med kriminella personer. Något annat var knappast att vänta, men den ovanliga intervjun väcker betydligt fler frågor än vad den ger svar.

Om kungen inte besökt de klubbarna – varför förnekade han inte det här redan för ett halvt år sedan när medierna ställde frågan i samband med en älgjakt? Varför talade han då om att vända blad, ifall det inte fanns något som borde läggas bakom ryggen? Och varför gick kungens vän, eller numera före detta vän, ut med uppgifter om att det var obetänksamt att ta kontakt med kriminella personer i försök att stoppa bilder – fotografier som enligt kungen inte finns?

Tystnad har varit en framgångsrik strategi för kungahus. Eftersom den svenske kungen dessutom inte är ordets man har hovet sällan besvarat mediernas önskan om intervjuer där kung Carl XVI Gustaf bjuder på sig själv. Att han nu trädde fram tyder på två saker: Dels har hovets nye presschef ansett att det är kris och därför nödvändigt att byta strategi, dels har monarkins roll förändrats.

Från början stod det klart att kungen skulle förlora vare sig han valde att tala eller tiga. Möjligtvis samlar han sympatipoäng genom det sätt på vilket han besvarade den långa raden av genanta frågor. Men hovet har få till buds stående medel att tackla de allt mer högljudda debattörer som ifrågasätter inte bara kungen, utan hela statsskicket.

Carl XVI Gustaf är inte den första kungen i Sveriges historia som inte lyckas leva upp till idealbilen. Kung Oscar I och en rad andra hade haft en del att förklara, men det behövde de inte göra. Att kungen i dag ställs framför mikrofonerna vittnar om ett förändrat samhälle, men också om att monarkin förlorat sin statsbärande politiska funktion och ersatts av en representativ. Då återstår bara uppgiften att fungera som förebild, något som inte nödvändigtvis lyckas för den som fått sin position genom arv.
Den svenske kungen kommer knappast att ge över tronen till sin dotter, även om folket hellre såg kronprinsessan som regent. Det här förutsatt att det inte dyker upp bevis som berättar en annan historia än den som kungen delgav det svenska folket i måndags.

Men även om det skulle visa sig att monarken spelat ett spel med alltför höga insatser och blir tvungen att avgå återstår grundproblemet: Sveriges statsskick går inte ihop med resten av samhället och samhällsutvecklingen.

Också Finland älskar det svenska kungahuset. Sällan hyllas kronprinsessan Victoria som de gånger hon tar emot folkets hyllningar i Helsingfors. Men vi kan plocka russinen utan att befatta oss med de besvärliga sidorna som att makten går i arv, att det inte finns något sätt att granska regenterna eller påverka hur de representerar.

Svenskarna däremot tvingas på allvar ta i frågan om vilken funktion kungahuset egentligen fyller.