Lång väg till nolltolerans mot rasism

Teuvo Hakkarainen skulle vara en utmärkt parodi av en Sannfinländare, om det inte vore för att han är sann. Enligt polisen kan riksdagsledamotens uttalanden om negergubbar inte klassas som hatbrott, men det tröstar knappast partiordföranden Timo Soini vars trovärdighet sjunker för varje gång han tvingas läxa upp en av medlemmarna i riksdagsgruppen.
Den stereotypa bilden av partiet är svår att förändra, så länge som det finns representanter som ständigt bekräftar den.
Hakkarainen är i första hand Timo Soinis problem: Det är partiordföranden som godkänt dem som ställde upp i riksdagsvalet och det är han som ansvarar för partiets linje. Soini har inte varit omedveten om den främlingsfientlighet som frodas i hans parti, men han har valt att inte aktivt ta avstånd från rasismen i offentligheten.
Men Soini är långt ifrån den enda som är skyldig till det grova språkbruket i den offentliga debatten just nu. Väljarna har inte alltid möjlighet att bekanta sig med kandidaternas åsikter i alla frågor, men för dem som röstade på Hakkarainen kommer hans uttalanden knappast som en stor chock. Snarare är hans röstmängd ett tecken på ett behov av att visa långfingret åt det politiska etablissemanget och en acceptans för hans åsikter.
Det som hänt i Finland under de senaste månaderna tyder på att arbetet mot rasism är halvgjort i hela samhället, från daghem till arbetsplatser.
Ett exempel är Esbofullmäktige där fler än Sannfinländarna vill ha exakta siffror på vad invandringen kostar kommunen (se nyhetssidorna). Den terminologi som används är kanske politiskt korrekt, men undertonen är att alla med utländskt påbrå är en börda.