Annat än nej tack vore skamligt


Följetongen om Guggenheim i Helsingfors förefaller nästan ändlös.
Bakom propagandan för museet står kapitalstarka kretsar, som använder sig av pr-byråer, där avsikten är att bevisa vilka folkströmmar som årligen besöker Helsingfors när museet blivit byggt. Som åskådningsexempel används ständigt Bilbao, utan den minsta hänsyn till de omständigheter där detta projekt blev förverkligat, för att inte tala om geografi och klimat och behovet att försöka rädda en nedgången trakt av Spanien.

   För flera år sedan skrev jag något förenklat låt kapitalisterna betala, en uppmaning lika aktuell då som nu. Om museet är utomordentligt profitabelt bör ju privatkapital bestå hela räkningen, frånsett att Helsingfors skulle avvara en utomordentligt värdefull tomt. (Ett tävlingsalternativ kunde ha varit att utlysa en tävling om användningen av detta område.) 
De kretsar som nu ömmar för Guggenheim som räddning för Helsingforsturismen har en dold biavsikt, som inte alls blivit nämnd i offentligheten. Det rör sig nämligen till en del om rika samlare av modern konst, som genom tillkomsten av museet automatiskt ser en stor värdestegring i sitt eget konstinnehav. Men alltjämt försöker man få stat och kommun att betala bygget, därtill understödd av en mäktig pr-kampanj, genomförd av bolag som har nära ägarkontakt med de privata kapitalkretsarna.

   Projektet har ingenting att göra med konst, endast med pengar, hotellnäring och prestige. 
Jag har svårt att se projektet i nationella termer i och med att vi har tre städer i vår närhet, inom 90 minuters flygtid, S:t Petersburg, Berlin och Stockholm. Men det handlar nu om behovet av en prestige, som man i Berlin småningom avtackade. Jag hoppas att Helsingfors stadsfullmäktige definitivt säger nej tack. Annat vore skamligt.
 Om beslutet dröjer får jag väl försöka bli kandidat i kommande kommunalval.

Jörn Donner
författare, Helsingfors