Samhället måste kunna rymma alla

Samhälle Marianne Lydén har under flera år med skärpa lyft fram rasismen som präglar många politiska beslut och utspel. Hon har visat på oroande tendenser i politikens mittfåra, i den politik som i allmänhet ofta tas som vardaglig och respektabel.

I en HBL (20.12) kontrasterar Lydén en hemlös, ilsken och illaluktande man med en driftig invandrare. Kontrasten görs genom att hänvisa till de ”invandringskritiskas” mantra om att hjälpa de egna först; våra pengar åt våra medborgare. Den här politiken har börjat förverkligas som regeringspolitik, exempelvis i förslaget om att sänka socialbidragen för dem som beviljats asyl.

Men är det inte så, frågar Lydén, att den här politiken egentligen strider mot regeringens egna idéer om nytta? ”Människogrupper värderas enligt vilken nytta de anses tillföra samhället. [...] Ser man till nyttoaspekten är åtstramningen av asylpolitiken inte logisk. Det skulle vara betydligt nyttigare att satsa på att få en arbetsför, icke-alkoholiserad asylsökande Ahmed integrerad och ut i arbetslivet, än att satsa på Arska, som sannolikt aldrig kommer att integreras i arbetslivet och börja betala skatt eller greja med uppstartsföretag.”

Tanken om att vissa medborgare är kostsamma, medan andra är duktiga och lönsamma verkar tas ofta för given som ett sätt vi kan betrakta andra människor och som ett sätt utifrån vilket vi kan resonera om grunder för politiska beslut. Lydén, som explicit kritiserar den här idén, pekar på en bristande följdriktighet hos regeringen när hon retoriskt frågar om det är rätt att ”ösa pengar ” över den onyttiga finländaren.

Frågan är vad en sådan retorisk fråga ska leda till. Vad får den oss att se? Problemet är väl snarare att kontrasten mellan den nyttiga, produktiva individen och den lata parasiten som lever i andligt förfall för många, alltför många, ter sig som en självklarhet. Det är verkligen betänkligt om det är detta synsätt som ska utgöra ledstjärna för inställningar till dem som anländer till Finland. Är du nyttig och lönsam är du kanske välkommen. I flera tidigare texter har Lydén uppmärksammat hur invandrare bedöms utifrån krassa kostnadsperspektiv.

Att betrakta andra människor som förlorade, inte värda att satsa på – att betrakta andra som illaluktande slödder – är ruggigt. En kritik mot regeringens politik kan inte alltid utgå från följdriktighet. Att gå med på perspektiven som nyttighetstänkandet uttrycker blir lätt mer än ett abstrakt resonemang om logik. Vi lever redan i ett samhälle som präglas djupt av föreställningen om att en människa är en fullvärdig medlem i ett samhälle endast om hen förmår göra rätt för sig.

Lydén har rätt i att det finns ytterst enögda och ambivalenta sätt att skilja mellan ”våra egna” som vi har ett ansvar inför och andra individer i relation till vilka vi saknar allt ansvar. Nyttighetsperspektivet kan se ut som ett perspektiv som inte skiljer mellan folk och folk. Var och en som gör rätt för sig är godkänd. Men ytterst sett bygger sådana synsätt på att människor ställs mot varandra. Alla som inte ”gör rätt för sig” ses som endast villkorligt delaktiga av vår gemenskap.

En gemenskap som bygger på en sådan uppställning av dem som hör till oss, och dem vi sluter ute, är ytterst skör. Tillhörighet är så att säga något man måste bevisa, och skapar en mentalitet av ängslig tävlan mellan människor. Som Lydén skriver i slutet av sin artikel: människor bör inte ställas mot varandra. Samhället ska, och måste, kunna rymma alla, precis som varje enskilt människoliv också rymmer både glädje och sorger.

Mari Lindman
Barbro Nordling

Åbo