Hur mycket bevis behövs?

Klimatet Bo Lindfors hävdar i sin insändare (HBL 3.1) att människans koldioxidutsläpp inte märkbart påverkar temperaturökningen och FN:s klimatpanel IPCC beskriver han som klimatfanatiker. Lindfors stöder sin skepticism med att lista upp händelser som visar att temperaturen varierat, åtminstone lokalt, sedan 900-talet. Det bevisar förstås inte att uppvärmningen som jorden nu upplever inte skulle bero på mänsklig aktivitet. Av klimatforskarna är 97 procent överens om att det är just vi som står för största delen av uppvärmningen. Om utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, inte minskar kommer vi inte att kunna undvika en farlig temperaturökning.
I Lindfors text förbises många nyckelfaktorer om klimatförändringen, bland annat att de globalt tio varmaste åren i modern historia inträffat från och med 1998 och att jordens medeltemperatur stigit stadigt sedan 1970-talet. Ökningen är cirka 0,75 grader och trenden visar inga täcken på att brytas (climate.nasa.gov).
Lindfors kan naturligtvis inte bestrida den välutforskade och elementära växthuseffektens existens men han menar att vi inte kan veta om effekten har signifikant betydelse i jordens komplexa atmosfär. Det är ironiskt att Lindfors fördömer 20 års klimatforskning utförd av tusentals vetenskapsmän som otillräcklig, men samtidigt är snabb att dra sina egna slutsatser baserade på fakta som vindruvsförekomst på New Foundland under vikingatiden och kalla vintrar i London på 1600- och 1700-talen.
Atmosfärens koldioxidhalt har stigit i exponentiell takt sedan den industriella revolutionens början i mitten av 1700-talet. Före den industriella revolutionen låg nivån på cirka 280 partiklar per en miljon (ppm) och i dag är den uppe i 400 ppm. Det är klart högre nivåer än jorden upplevt på åtminstone 800 000 år!
Under istiderna låg halten på cirka 185 ppm. Att i stället ifrågasätta klimatförändringen på grund av att IPCC:s simuleringar inte exakt motsvarar den realiserade temperaturstigningen är som att argumentera emot användning av väderprognoser eftersom modellerna inte exakt beskriver verkligheten. Eller kanske struntar man i de prognoser som inte motsvarar ens förväntningar och då är sannolikheten stor att man hamnar ut i oväder.
Det är frustrerande att läsa om en så inbiten förnekelse då de vetenskapliga resultaten är så tydliga och forskarna så ovanligt eniga i frågan. Det stora problemet med Lindfors resonemang är ändå inte bristen på vetenskapliga argument utan att slutsatsen är så lockande att många ändå köper den. Att intala oss att allt är bra och att vi kan fortsätta precis som förut fördröjer åtgärder som skulle vara både viktiga och brådskande med tanke på vår framtid. Nyheter om extrema väderförhållanden och smältande glaciärer blir allt vanligare. Klimatforskarna har varnat oss för stigande temperaturer i över 20 år. Hur mycket mer bevis behövs för att varningarna skall tas på allvar?
Kristoffer Brink
Helsingfors