Handelsavtal är farliga

TTIP Stefan Lindströms insändare om TTIP-avtalet (HBL 18.12) återger en ensidig bild och inga uppgifter om de vittgående skadliga följderna för mindre företag och allmänheten. Insändaren i sig är ett utmärkt exempel på den desinformationen om ”frihandelsavtal” som sprids från visst håll. Texten är formulerad så att den kunde ha skrivits av en lobbyist för storföretag.
Det är oroande att reaktionerna i Finland hittills varit lama medan det i Storbritannien och Mellaneuropa närmast handlar om ett folkligt uppror. Därför syns politikerna vara mer benägna att tro på storföretagens agenda. Jag har satt ”frihandelsavtal” inom citationstecken för att ”friheten” i själva verket är täckmantel för något helt annat.
Projektets ideologiska bas handlar i själva verket inte om varuutbyte över gränserna. Det handlar om att forma ett ramverk för en global politik som garanterar maximal frihet för multinationella storföretag att producera sina varor så billigt som möjligt och sälja dem med så få begränsningar som möjligt och samtidigt betala så liten skatt som möjligt.
De tre grundpelarna för denna politik är: Privatisering av den offentliga sektorn, avreglering av företagssektorn och lägre företagsskatt som finansieras genom minskade offentliga utgifter.
Utländska investerare får ett för starkt skydd och det finns hundratals fall runtom i världen där stater hotats med att dras inför rätta och i många fall dömts till skyhöga böter genom att handelshinder åberopas, vilket hindrar demokratin.
Det ökande antalet handels- och investeringsavtal används som täckmantel för att ge företagen större makt på bekostnad av demokratin och rättigheterna för arbetstagare och konsumenter. Investeringsordningarna genomdriver hänsynslöst företagens rätt till vinstmaximering samtidigt som de undanröjer och undergräver restriktioner som strävar efter att reglera företagens verksamhet med hänsyn till folkhälsan, arbetstagarnas och konsumenternas hälsa och säkerhet, den offentliga servicen och miljön.
Hela 341 nationella och internationella frivilligorganisationer är oreserverat negativa till ”frihandelsavtalen”. Förhandlingarna om ”frihandelsavtal” pågår under största sekretess. Där har endast de transnationella storföretagen insyn och medverkar i beredningen. Uppgifter om förhandlingarna har kommit ut till politiker och allmänhet tack vara insatser av Wikileaks. Den sociala dimensionen i EU och dess medlemsstater fasas ut. Vägen till återhämtning är inte mera avreglering och ännu lägre sociala och miljörelaterade normer.
I avtalshierarkin står handelsrätten långt över människorätten. Det finns otaliga exempel på hur det fungerar i praktiken. Bland andra det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta störtade hundratusentals arbetare i arbetslöshet. Miljontals migranter tvingades norrut från Mexiko i jakt på jobb. ”Frihandelsavtalen” har lett till återkommande kriser, växande klyftor och enorma skador på samhälle och miljö. De verkliga vinnarna är de globala storföretagen. Omkring 80 procent av världshandeln sker redan i dag inom de transnationella företagens värdekedjor.
Trots omfattande privatiseringar är det en ständig nagel i ögat på omättliga storföretag att hälso- och sjukvård, post, kollektivtrafik och andra tjänster så envist lever kvar i offentlig regi. I det stora frihandelspaketet ingår därför tjänstehandelsavtalet Tisa – Trade in Services Agreement. Målet är att privatisera upp till 90 procent av den offentliga sektorn. Därigenom skulle vi få en privatiserad stat och privatiserade kommuner!
Avregleringarna gäller både den privata och offentliga tjänstesektorn som utgör världens största arbetsgivare. Vinsterna och eventuella skatter tas hem till företagen, ofta belägna i USA. Därför måste målet vara att stoppa handelsavtalen genom att göra dem till en viktig inrikespolitisk fråga och belysa deras konsekvenser.
Bo Bäckström
Närpes