Viktigare få fram budskapet än att producera felfri grammatik

Med anledning av den debatt om finskundervisningen som finsklärare Eva Sundgrens insändare (HBL (8.11) väckte, vill vi lyfta fram några synpunkter.
Traditionellt har finskundervisningen präglats av en formalistisk språksyn, där språkets form, det vill säga grammatik, stått i fokus. I de pinfärska grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen (LP 2014) och för gymnasiet (LP 2015) synliggörs alltmer tydligt en kommunikativ språksyn där användningen av språk är utgångspunkt för all språkundervisning. Grammatikstrukturer nämns inte explicit som mål i sig, utan de fungerar som verktyg för att produktivt kunna kommunicera på språket.

En kommunikativ finskundervisning innebär att eleverna ges rikligt med möjligheter och utrymme att använda finska aktivt i olika situationer och sammanhang, både i muntlig och i skriftlig kommunikation. Att kunna framföra ett budskap på ett språk är viktigare än att kunna producera ett grammatikaliskt felfritt språk.

Nu är det alltså dags att tänka nytt. Här har skolan, föräldrarna och lärarutbildningen ett viktigt gemensamt ansvar. Det finns naturligtvis många verksamma finsklärare som redan i dag arbetar och länge har arbetat med utgångspunkt i en kommunikativ syn på språkundervisning. De nya grunderna för läroplanen ger lärarna stor frihet att bygga upp undervisningen på ett sådant sätt som stöder de kommunikativa målen.

Detta innebär förstås inte att grammatikstrukturerna slopas helt och hållet eller inte behövs mer. Språkanvändning och grammatik är inte varandras motpoler. Frågan handlar inte om grammatikens existensberättigande utan snarare om hur undervisningen av grammatik genomförs. Det är viktigt att man närmar sig grammatiken genom användning, som en del av skriftlig eller muntlig kommunikation, och via multimodala texter och situationer eller kontexter som känns relevanta och meningsfulla för eleverna.

För att tillägna sig goda kunskaper i språket behöver man få erfarenheter av att lyckas kommunicera på det. Ett gott exempel på detta är att ta in drama som arbetssätt i finskundervisningen, såsom i Åshöjdens grundskola i Helsingfors (HBL 21.11), och det finns förstås andra fungerande kommunikativa arbetssätt som redan tillämpas av många finsklärare på fältet. Drama är ett utmärkt sätt för eleverna att komma över tröskeln och våga börja tala och bli inspirerade av att tala finska.

Det finns dock lärarröster som säger: ”Vi måste fokusera grammatik så länge studentskrivningsprovet ser ut som det gör”. Men vilka kunskaper och färdigheter mäter studentexamensprovet i finska i dag, och vad tar man fasta på i bedömningen?

I studentexamensprovet i finska är totalpoängen för hörförståelseprovet 90 poäng och för det skriftliga provet 209 poäng. I hör- och läsförståelse mäts den receptiva förmågan genom flervalsfrågor till en omfattning av 50-60 poäng. Den receptiva förmågan mäts även genom svar på öppna frågor (20-30 poäng) på målspråket eller på undervisningsspråket.

I bedömningen av de öppna frågorna tas både innehåll och språk i beaktande. Skrivuppgiften (99 poäng) mäter den produktiva förmågan. I bedömningen av denna har den kommunikativa förmågan varit i fokus sedan 2008, det vill säga examinandens förmåga att framföra ett budskap väger tyngst. Andra kriterier, till exempel skrivuppgiftens innehåll och språklig bredd, stöder i första hand den helhetsbedömning som görs utifrån den kommunikativa förmågan.

Den explicita grammatikkunskapen (struktur) mäts endast i den produktiva luckuppgiften (20-30 poäng) och är procentuellt sett en relativt liten andel av hela studentprovet i finska. Ännu starkare kommer tyngdpunkten att ligga på de kommunikativa färdigheterna från och med 2019 då det muntliga provet planeras införas. Det finns med andra ord inga styrdokument, varken grunderna för läroplanen eller studentexamen, som indikerar att finskundervisningen ska byggas upp och styras med utgångspunkt i grammatik.

I dagens språkundervisning överlag betonas autenticitet gällande både valet av undervisningsmaterial och elevernas språkanvändningsmöjligheter. Språkundervisningen ska också bygga broar mellan olika språk och med de språk som eleverna använder på fritiden. Finskundervisningen ska väcka elevernas intresse för den språkliga och kulturella mångfalden i skolan och den omgivande världen och uppmuntra dem att kommunicera i autentiska finskspråkiga miljöer.

Ett exempel på hur man kan göra finskundervisningen mera autentisk och meningsfull för eleverna är genom tandempedagogik som bygger på ett tvåspråkigt samarbete där bägge språken (finska och svenska) turvis fungerar som målspråk, det vill säga det språk som man ska lära sig. Tandemundervisning sker i språkligt blandade (svensk-finska) elevgrupper. Målet är att eleverna ska kunna använda sina andraspråk i autentiska situationer och på ett jämställt sätt få träna sina färdigheter i sitt andraspråk tillsammans med jämnåriga.

Tandempedagogiken som forskningsfält har fått sitt fotfäste i Vasa, som ett utvecklingssamarbete mellan forskare vid lärarutbildningen vid Åbo Akademi och vid Vasa universitet och tillsammans med finsklärare i svenska skolor och svensklärare i finska skolor. Klasstandem som undervisningsmodell tillämpas redan i flera gymnasier i Finland.

För närvarande utvecklas ytterligare en tillämpning av tandem i skolkon text virtuellt, så kallad eKlass-tandem, för att med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi tillgängliggöra klasstandem som modell för undervisningen i det andra inhemska språket i alla skolor i Finland. För mera information, se www.klasstandem.com.

Michaela Pörn
är professor i finska språkets didaktik vid Åbo Akademi i Vasa och adjungerad ledamot i Studentexamensnämnden

Yvonne Nummela
är t.f. undervisningsråd i finska vid Utbildningsstyrelsen och medlem i Studentexamensnämnden