Vart är finländsk elmarknadsforskning på väg?

Energi Det är nu bara dagar kvar till klimatmötet i Paris. Förhoppningarna är stora. I skuggan av detta pågår även lokalt en diskussion, i Tyskland, Finland, Sverige, Polen etcetera om vad som behöver göras på nationell nivå. Åtgärder för att hantera klimatfrågan men också för att skapa ett uthålligt samhälle. I denna debatt deltar medborgare, företag, politiker och akademiker. Jag kommer i detta inlägg att fokusera på den sistnämnda gruppen med fokus på Finland. Jag anser att den finska samhällsekonomiska debatten om elmarknaden spårat ur.

För bara någon vecka sedan publicerade Matti Liski vid Aalto-universitet en studie där han visar att med subventioner till förnybart kan vi få lägre elpriser samt en omfördelning av välfärden från elproducenter till elkonsumenter. Studien gör några starka antaganden, till exempel att företag inte kan lämna elmarknaden. Då fyra reaktorer nu har aviserats för nedläggning i Sverige på grund av fiskala skatter på kärnkraft samt artificiellt låga elpriser tycks det antagandet redan falsifierat.

Vi måste också be professor Liski att förklara varför Tyskland, som närmast maniskt subventionerat förnybar kraftproduktion har bland de högsta elräkningarna för kunder i Europa, medan Finland som hittills valt en måttfull väg, har bland de lägsta? Matematisk nationalekonomiskt modellerande i all ära, men vi måste se på verkligheten.

I Sverige tränger i dag subventionerad kraft, som kanske kostar 55 öre/kWh, undan kärnkraftsreaktorer som kostar cirka 25 öre/kWh. En väl fungerande elmarknad är en förutsättning för välfärden i både Finland och Sverige. Statliga ingrepp i form av omfattande subventioner till dyra kraftslag anser jag är ett hot mot denna välfärd.

Värre än Liskis (ärliga) ansats är dock det Neocarbon-projekt som drivs av professor Christian Breyer vid universitetet i Villmanstrand (LUT). Under stort pådrag släpptes i våras en pressrelease där forskare med Breyer i spetsen påstod sig kunna bevisa att det mest kostnadseffektiva för Finland vore att nu påbörja omställningen mot ett 100 procent förnybart elsystem.

Framställningen innehåller siffror som vid första anblick ter sig fantastiska. Vi talar om ett antal tekniksprång som måste till, samt en fortsatt kostnadsutveckling på ett flertal håll för att dessa uppskattningar om framtiden ska kunna bli en verklighet. Dock finns inte studien! (Jämför detta med MIT, ett världskänt universitet som i våras släppte sin studie ”The future of solar”, dock med färre löften om guld och gröna skogar, men med möjligheten att granska materialet).

I den dialog jag fört med representanter för LUT har jag vid ett flertal tillfällen frågat mig om forskarna har något att dölja? Som forskare inom samma område händer det ibland att resultat diskuteras utan att allt redan granskats av andra forskare men då det hänvisas till en studie brukar den kunna delas underhand, förekomma som en arbetsrapport etcetera Det är mycket ovanligt (händer det någonsin?) att man som akademiker pläderar för en viss energipolitik men sedan hänvisar till hemligt material.

I stället för studien fick jag namnet på en anställd vid Fortum som påstods ha sett studien och kunde diskutera den med mig. Vid en påstötning visade det sig att han inte heller sett den. Förfarandet oroar i en tid när vi behöver öppenhet och relevant forskning kring dessa frågor!

Jag har två uppmaningar till dessa forskargrupperingar – till Matti Liski sänder jag en uppmaning att börja med att testa sina hypoteser mot det som verkligen händer på elmarknader runtom i Europa. Kanske får vi då ekonomiska modeller som kan hjälpa oss förstå verkligheten. Christian Breyer uppmanar jag att snarast ge sina medakademiker och andra intressenter tillgång till den studie som lovar runt men vid en första anblick ter sig tunn.

Finland och Norden förtjänar en öppen, jordnära och välfärdsfrämjande akademisk forskning kring elmarknadens framtid.

Mats Nilsson

Adjungerad professor, Luleå tekniska universitet och elmarknadsanalytiker vid Svensk Energi