Problemen beror på att inkomsterna stryps

Samhälle Ända sedan 1980-talet har makthavarna hållit på med mantrat att vi lever över våra tillgångar. Ett elakt, verklighetsfrämmande påstående om majoriteten, för fattiga och mindre bemedlade, att på detta skamliga sätt skyldiggöra och dra alla över en kam. Samtidigt körde man med mantrat att skatterna måste sänkas även om majoriteten av folket prioriterade bibehållen välfärd, skola, vård och omsorg högre än skattesänkningar. Detta är möjligt genom att endast riksdag samt regering har politisk röst- och beslutsrätt men inte medborgarna som har endast valrätt en gång vart fjärde år.
Under första halvan av 1990-talet genomfördes hårda nedskärningar utan konsekvensbedömningar samtidigt som bankerna räddades från sina misslyckade spekulationer på skattebetalarnas bekostnad till ett belopp om cirka 50 miljarder mark. Sviterna efter dessa neddragningar observeras ännu i dag.
Landets problem och ökande skuldbörda beror på att inkomsterna stryps med olika metoder. Den högsta marginalskatten har sänkts successivt från 1995. Lönsamma statsföretag privatiseras mot en ringa ersättning och inkomsterna tillfaller därefter privata intressen. Skattebrott, skattefusk och grå ekonomi kostar skattebetalarna varje år kring tolv miljarder euro. Lika mycket kostar företagens skattesänkningar sedan 2005, därtill kommer alla företagsstöd. Vidare tillkommer mångmiljardflykten till skatteparadisen. Statens och kommunernas köptjänster kostar kring tio miljarder euro varje år som går till företagen.
Trots allt fungerade landets ekonomi någorlunda fram till 2008 då bankerna ännu en gång krävde skattebetalarnas stöd för att räddas från sina misslyckade spekulationer. Då handlade det om europeiska banker, främst tyska och franska. Med alla dessa strypta inkomstflöden och bankräddningar som kostar tiotals miljarder euro ökar följaktligen skuldsättningen som den gör. Det orsakar nedskärningskraven på åtskilliga miljarder euro under regeringsperioden och som drabbar den redan nu svaga välfärden. Därför har landets problem inget att göra med någon fantastiskt fin välfärd som vittrat sönder. Vi, vanligt folk, har ingen andel i problemen och har aldrig förorsakat dem.
Staten har inte alls expanderat den offentliga sektorn vars kostnader förblivit i stort sett oförändrade under de senaste 25 åren. Det är en synvilla eftersom landets bruttonationalprodukt sjunkit. Partiernas spendering av miljarder på valfläsk har inskränkt sig till skattesänkningar.
Löneutvecklingen har varit synnerligen moderat de senaste åren i jämförelse med konkurrentländernas. Vissa påståenden om lönebikostnaderna låter som en trefaldig överdrift. De lönebikostnader löneräknare känner till är pensions- och sociala avgifter, cirka 30 procent av bruttolönen.
Bo Bäckström
Närpes