Skogen kontra anständiga livsvillkor

Samhälle Heidi Schaumans I dag-kolumn (HBL 19.10) får mig att se rött. Hon skriver väldigt arrogant om regeringens nedskärningsplaner och om den arbetsföra (vilket nedvärderande begrepp i detta sammanhang!) befolkningens sätt att arbeta nu och i framtiden.
Som sin slutsats meddelar hon: ”För att på lång sikt värna om vår konkurrenskraft krävs dock andra reformer. Ökad löneflexibilitet och löner som på riktigt återspeglar individens värdeskapande är ett transparent redskap att ta till för att värna om vår konkurrenskraft även på längre sikt.”
Jag kan inte hålla med om denna teknokratiska och känslokalla åsikt. Det Schauman anser att är positivt för konkurrenskraften har ingalunda en verkan på lång sikt, men möjligen på mycket kort sikt. För att uppnå en långsiktig verkan krävs att människorna sysselsätts så att de får en inkomst som svarar mot de utgifter livet i vårt samhälle medför oavsett värdet av det de skapar. Så är inte fallet nu. Där kan jag ge Schauman rätt då hon arrogant utbrister att ”det här har ju inget med mig att göra”.
Men för väldigt många i vårt samhälle medför kravet att klara av vardagen ekonomiskt och med hedern i behåll att man jobbar med mer än ett jobb dagligen. Det här är en situation som inte är mänsklig och som medför negativa verkningar i människors privata liv. Och då har jag ännu inte skänkt en tanke på det riktigt stora problemet: Hur skall vi hantera de arbetslösas armé och ge dem möjligheter till ett gott liv? Med ökad löneflexibilitet? Det tror inte ens Lilla My på!
Att endel tänker bäst i blåbärsskogen eller när de springer kan jag väl förstå. Även jag gör det, men så är jag ju pensionär. Framgångsrika företagare gör det säkert också, men jag betvivlar att så värst många knegare har tid till eller ork med detta fina tidsfördriv.
Stig Roselius
Esbo