Bankerna har blivit en samhällsparasitisk maktstruktur

Samhälle Finlands ekonomi, löner och beskattning har debatterats flitigt i HBL den senaste tiden. Ideologiska nyansskillnader till trots verkar det råda konsensus om att produktiviteten eller förädlingsgraden måste höjas.

Den sammantagna potentiella produktionskapaciteten i världen är större än någonsin i människans historia. Det till trots är Tysklands statslån rekordstora fastän landet klart vunnit mest på eurosamarbetet och den öppna europeiska marknaden. Tillgången till investeringskapital är sedan 1971, då Fiat-systemet infördes, i princip obegränsat. Priset på metaller har sjunkit en längre tid, till och med priset på olja har sjunkit till nivåer som få förutsett.

När USA 1971 frångick guldkvoten förlorade dollarn sitt verklighetsbaserade värde, men behöll det till trots sin status som världsvaluta. Fiat-systemet som infördes samtidigt gav bankerna rätten att ”låna” ut pengar utan säkerheter. Avsikten var att öka tillgången på investeringskapital. Detta innebär att bankerna egentligen inte lånar ut pengar, då ”pengarna” tas ur tomma luften då lånebreven underskrivs. Det vore mer verklighetsenligt att säga att bankerna delar ut verksamhetsrättigheter. I västvärlden har bankerna mer makt än folkvalda politiker. Bankerna avgör inte endast vad som görs, utan även var det görs. Bankerna lyfter till exempel tio gånger mer pengar ur Afrika än hela världens biståndsbidrag till världsdelen. Man kan med fog säga att bankerna håller Afrika i ekonomiskt strypgrepp.

Hösten 2008 har framgångsrikt marknadsförts som en bankkris, händelseförloppet var de facto en avsiktlig och välplanerad ekonomisk maktkupp som lamslog både den amerikanska demokratin och rättssystemet. Bankerna har blivit en allgenomsyrande och rent samhällsparasitisk maktstruktur. Privatägda banker har inte endast en rättighet, utan en plikt att driva ägarnas intressen. Då uppskattningsvis 97 procent av pengarna i cirkulation i dag är skulder som bankerna ”tryckt” ur luften är bankerna snarare enorma bokföringsbyråer som fakturerar allt och alla, direkt eller indirekt.

Att låta privatägda bolag trycka pengar och sedan låna ut dem åt statsekonomier och lyfta ränta på pengarna är ett system som ger privatägda bolag internationell beskattningsrätt. Systemet är demokratividrigt och samhällsekonomiskt rent vansinnigt. Sådan makt hör inte hemma i privathänder, inte att undra på att världens 87 rikaste privatpersoner sitter på lika mycket pengar som hälften av jordens befolkning.

Alla politiker med rätt att fatta beslut om användningen av skattemedel borde tvingas ta en obligatorisk grundkurs i klassisk kontra neoklassisk ekonomi och etisk filosofi. En obligatorisk sinnesundersökning låter avsiktligt kränkande, men om man betraktar ”Greklandslösningen” inställer sig frågan obevekligen.

Att återinföra demokratisk styrning av makroekonomiska penningflöden och skattemedel är ett minimikrav för att våra politiker skall ha någon grundförutsättning att tackla den största ekonomiska omställningen i mänsklig historia sedan införandet av jordbruket. Hur ersätta efterfrågan skapad av arbetsrelaterade inkomster?

Kina har på rekordtid lyft 400 miljoner kineser över fattigdomsgränsen. Kineserna är traditionellt ett spararfolk, att omvandla djupsittande kulturella särdrag sker inte i en handvändning. Hur snabbt Kina omvandlas till en konsumtionskultur är svårutsägbart, Kina har nyligen kungjort avsikten att satsa på landets digitalisering. Om digitaliseringen i landet angrips med samma fartblindhet som den kinesiska byggnadsbubblan samtidigt som jordbruket och industrin automatiseras står Kina med sina 1,2 miljarder invånare inför ett enormt problem. Ifall Kinas konsumtionsmarknad inte lyckas absorbera lejonparten av den frigjorda arbetskraften kan landet destabiliseras med katastrofala konsekvenser för hela världsekonomin.

Tony Granholm

Helsingfors