Välfärdståget hann redan gå

Flyktingar Nada Hope-pionjären och volontären Nytte Ekmans insändare (HBL 15.10) om de kommande flyktingproblemen och förslaget om att stänga Finland förvånade mången. Hur kan en person som är känd för sina humanitära frivilliginsatser vara så kall för människors nöd, undrade man.

Jag är inte lika överraskad. Som volontär på gräsrotsnivå har jag sett och förstått så mycket att jag inser att flyktingkrisen är i kris, om tautologin tillåts.

Jag går inte lika långt som Ekman. Jag anser inte att vi kan stänga gränserna till vårt land. Spontanvågen av asylsökande avtar säkert till vintern för att öka igen i vår.

Det är förresten inte alls frågan om någon spontanvåg. De som överlever resan hit har uttryckligen valt Finland för att vårt land av någon orsak har ett gott rykte och rekommenderas av folk på vägen eller i flyktinglägren utanför EU. Jag har inte kompetensen att ta ställning till de asylsökandes bevekelsegrunder.

Nyhetens behag syns ännu ett tag. Finländarna är vänliga (det är frivilligarbetarnas attityder man speglar), landet är vackert men spännande kyligt. Här finns föreningar, församlingar och människor som vill en väl. Polisen slår inte.

Efter några veckor på en förläggning med mat som smakar annorlunda, sedvänjor som är konstiga, med kläder som någon annan har slitit ut, med obekväma madrasser på golv och intim närhet till främmande kroppar … automatiskt stelnar leendet. Med ett språk som man inte förstår ett jota av. Med vänliga människor som talar engelska, som om det var ett språk man förstod! Per automatik föds konflikter, irritation, aggression, frustration. TV-bilderna om hat och rasism vill man inte ta till sig, men de skrämmer.

Likadant är det på de lyckliga orter som kan erbjuda tomma lägenheter till de asylsökande. Inte heller här får man vara i fred med sin längtan och framtidsskräck. Män buntas ihop med varandra för att de är män och förväntas leva i sämja, sortera sina sopor, och städa på fredagen.

Redan nu kyler vindarna och samhällsklimatet blir allt mer fientligt. Snart sänker sig polarnatten och depressionerna djupnar. Finländarnas folksjukdom kommer att vara som ett milt sommarregn i förhållande till de uttryck asylsökarnas depressioner får.

Liksom Ekman rapporterar jag från gräsrotsnivån. Jag träffar tiotals asylsökande varje dag. Jag har sett tortyroffer och föräldrar som har mist sina barn i Medelhavets vågor. Jag har sett äkta tacksamhet och ödmjukhet, vilja att göra en insats för det gemensamma bästa, girighet och rofferi, stölder, gräl och konflikter men också hopp och generositet. Jag är helt övertygad om att kvotflyktingar är den optimala mottagningsformen. Jag är lika övertygad om att den allra största delen av dem som nu har kommit i olika intensiva vågor aldrig kommer att integreras i vårt samhälle, våra språk, samhällets regelverk. Att konflikterna med ”urinvånarna” knappt ens har börjat.

Det är naivt att tro att det här kommer att sluta lyckligt. Vårt samhälle är i gungning och det blir aldrig mer detsamma. De som nu är aktiva, tusentals frivilliga på olika håll i landet, kommer att ha det lättast att anpassa sig. Medan resten av folket, de statliga och kommunala myndigheterna med sina tjänstetider och telefonsvarare, fackföreningsrörelsen, regeringen och riksdagen kommer att stå utanför och aldrig riktigt förstå att välfärdståget, redan hann avgå.

Astrid Nikula
Jakobstad