Finlandssvenskarna vädrar sina konflikter

Lärarutbildning Nu är det dags igen! Finlandssvenskarna vädrar sina konflikter. Nu gäller det klasslärarutbildningen. Skiljelinjen går mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Fast det beror på hur man ser det. I Vasa tycks man anse att skiljelinjen går mellan det som kallas Södra Finland och Österbotten, i Helsingfors skiljer den huvudstadsregionen från allt annat. Några frågor i den allmänna debatten kräver svar.

Vad betyder ”Södra Finland”? Och ”huvudstadsregionen”? Är ”Södra Finland” allt utom svenska Österbotten? Eller avses Helsingfors med vissa grannkommuner, såsom Esbo och Vanda? Är ”huvudstadsregionen” kanske bara Helsingfors? När man diskuterar bör man definiera begreppen. Är dessa storheter kompatibla och kommensurabla? Talar man om gärdsgård och prästgård?

Man säger sig på några år kunna utbilda över 1 100 nya lärare om man ger klasslärarutbildning både i Vasa och Helsingfors. Helsingfors universitet utbildar alltså 550 nya lärare som inom några år ska placeras i huvudstadsregionen. Låt vara att flera tjänster blir lediga genom pensioneringar men skolor dras även in, slås samman, får större klasser och antalet barn minskar. Var i huvudstadsregionen ska 550 nya klasslärare placeras? Har vissa kommuner förbundit sig eller kommer de att förbinda sig att ta emot dem?

Varför är det svårt at få fram en siffra på hur stort behovet i ”Södra Finland” respektive huvudstadsregionen verkligen är? Annars kan vi minsann räkna och skriva siffror inom universitetsvärlden. Helsingfors universitet bör visa hur man beräknat behovet av nya lärare i de berörda kommunerna, vilka de nu är. En tillförlitlig faktabasis som utarbetats med hjälp av en klart redovisad och transparent metodik är A och O när underlag för beslut och resultat ska tas fram – åtminstone i vetenskapliga sammanhang.

Varför är klasslärarbehovet i ”Södra Finland”–huvudstadsregionen så diffust att man inte ens med avancerade prognostiska kalkyler kan nå ett riktgivande tal som tål dagsljus? Det är inte förvånande att ärendet med fundamentala oklarheter väcker misstänksamhet. Vill man avhjälpa en eventuell temporär klasslärarbrist eller vill man inrätta en komplett permanent lärarutbildning i Helsingfors med allt vad det innebär av kostnader för behörig personal och övningsskola?

Åbo Akademis pedagogiska fakultet har under årtionden i Helsingfors gett obehöriga lärare behörighetsgivande utbildning. Var har dessa nybehöriga lärare placerat sig? Om inte i skolan är det skäl att fråga: ”Varför inte i skolan?” Säg inte att Åbo Akademi inte i accepterat dem som sökt sig till den utbildningen. Att ge personer med en tidigare examen helt vid sidan av läraryrket behörighet löser ingenting. Vi vill väl ha lärarutbildade lärarbehöriga klasslärare, inte vem som helst med didaktisk påbyggnad?

När börjar man vid Helsingfors universitet förundra sig över att det trots nedskärningar finns medel för en dubblerande klasslärarutbildning bland 300 000 individer? Vilken effekt ger det på synen på finlandssvenskarna? Cementeras inte fördomarna om dem som bergsråd och adelsmän?

Den gamla spänningen i mentaliteten i Österbotten och Helsingfors tycks leva kvar. I huvudstadsregionen är Vasa och ”det lilla obskyra landsortsuniversitetet Åbo Akademi” (citat efter tal av en SFP-politiker) efterbliven landsbygd därifrån intet gott kan komma (trots att Vasaregionen är ekonomiskt blomstrande) medan den andra falangen inte litar på ”herrarna i Helsingfors”.

Bara framtiden visar om parterna kan mötas med en gemensam vilja att på svenska föra de senaste internationella kvalitativt högtstående didaktiska rönen till blivande klasslärare. Eller behöver vi en gemensam utomstående fiende att vända oss emot? Då står den finländska rasismen parat bakom knuten.

Ulrika Wolf-Knuts

Kansler, Åbo Akademi