Ungdomsarbetslösheten en ödesfråga för Finland

Samhälle Håkan P-H Rönnqvist skrev (HBL 16.9) en utmärkt debattartikel om den katastrofala ungdomsarbetslösheten, men har ännu inte fått någon respons. Det skrivs en hel del om den totala arbetslösheten, men väldigt lite om ungdomsarbetslösheten. Och då är den senare proportionellt sett mycket större. Den 22 juli 2012 skrev jag i HBL om ämnet under rubriken ”Är arbetslösa unga en framtida bomb?”, men inte heller då reagerade någon.

Under den svåra ekonomiska brytningstid vi nu lever i borde ungdomsarbetslösheten ständigt vara på tapeten. Att våra unga har ett jobb har en enorm betydelse för Finlands framtida ekonomi och den unga befolkningens mentala tillstånd. Vi får inte låta beslutsfattarna slå sig till ro! Ekonomer och samhällsvetare borde vara mera på alerten och komma med bättre analyser i offentligheten. Det är viktigt att studera den totala arbetslösheten, men ännu viktigare att analysera ungdomsarbetslösheten.

I min artikel för tre år sedan hänvisade jag till att OECD:s generalsekretetare Angel Gurría under ett besök i landet i februari 2011 skarpt hade kritiserat det sätt på vilket Finland sköter ungdomsarbetslösheten. Nu då det gått fyra och ett halvt år sedan Gurrías besök tycks föga av vad han sade ha gått hem hos våra politiker och fackföreningspampar. Han ansåg bland annat att arbetsmarknadernas inflexibilitet och en alltför hög minimilön är Finlands värsta strukturproblem som bromsar sysselsättande av unga.

I dag, hösten 2015, läser vi om hur vår största fackorganisation gör allt för att bromsa regeringen Sipiläs åtstramningsåtgärder, som bland annat också strävar efter att trygga de ungas rekrytering till arbetslivet. Även om jag – liksom många andra – tycker det är fel att dessa åtgärder även drabbar skolor och universitet, är det dumdristigt av FFC att ständigt sätta sig på bakhasorna och ställa omotiverade villkor i stället för att sätta sig ned och förhandla. Då kunde man också komma på ett bättre sätt att stävja ungdomsarbetslösheten.

Gurría sade bland annat att det behövs en kombination av incitament som snabbt kan föra unga arbetslösa och nyligen utexaminerade unga till arbetslivet. Han konstaterade att vi liksom övriga EU- och OECD-länder måste strama åt arbetslöshetssystemet och att Finlands utkomstskydd för arbetslösa höjer sysselsättningströskeln och gör skapandet av nya arbetstillfällen för dyrt.

OECD:s generalsekreterare föreslog en ny lönemodell genom att öka på skillnaden mellan minimilönen och den genomsnittliga lönenivån. Att lönenivåerna närmar sig varandra ansåg han vara ett hinder för sysselsättningen. De unga kan inte sysselsättas om arbetsgivaren för nästan samma kostnader kan avlöna en yrkeskunnig som redan länge varit i arbetslivet.

Gurría berättade också att man i många länder (alltså redan i februari 2011) tagit i bruk en sysselsättningslön för unga arbetstagare som är mindre än minimilönen. På detta sätt vill man ge arbetsgivaren ett incitament att anställa unga.

År 2012 skrev jag att ”På längre sikt måste resurserna koncentreras på krävande utmaningar och ungdomsarbetslösheten är absolut en av de viktigaste”. Det påståendet står jag fortfarande fast vid nu tre år senare. Trots att mycket hänt sedan Gurría besökte Finland och den kris EU befann sig i 2012 har förvärrats bör beslutsfattarna inom stat, kommun och fackorganisationer göra mycket bättre ifrån sig då det gäller att råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Jag hoppas verkligen att experter på samhällsutveckling och ekonomi denna gång hakar på Rönnqvists och mina inlägg och vill debattera denna Finlands ödesfråga.

Sture-Christian Eklund

Pensionerad diplomekonom, Helsingfors