Häpnadsväckande hat- och hetsretorik

Samhälle I diskussionen om riksdagsledamot Olli Immonens (Sannf) korkade uttalande utmärkte sig finlandssvenskarna för sina krav på samförstånd och tolerans i fråga om invandrarna. Dessa finlandssvenska krav ser inte ut att gälla i fråga om det finländska facket och det finländska fackets medlemmar. I sitt inlägg gör sig Heinz Ramm-Schmidt (HBL 6.9) till talesman för en häpnadsväckande och oförbehållsam hat- och hetsretorik.

Man skulle nästan kunna tro att inlägget skrivits vid tiden för HBL:s kommentar till Hjalmar Linders insändare i samma tidning i maj 1918. Enligt Hbl ”... kräfves vedergällningen av samhällets djupt kränkta rättskänsla. Rensningen måste göras grundlig, om den skall ha afsedd effekt. Att arbetarfamiljer, hvilkas stöd fallit med den röda armén, för närvarande lida nöd, kan ej hjälpas. Det är den naturliga följden af resningen, af omstörtningen och af de rödas egna skövlingar på landsbygden.”

Kännetecknande för finlandssvenskarna på högerkanten har alltid varit deras förkärlek för folkföraktet. Det förvånar inte alls att Kiffen och HIFK, den sistnämnda tillsammans med Vasa Nation och Tekniska Föreningen, efter inbördeskriget bildade egna skyddskårsavdelningar för att hålla folkets djupa led i schack.

Jag har i tidigare sammanhang kunnat notera att finlandssvenskarna på högerkanten håller på som vilka ”donaldtrumpare” som helst då de tar sig an facket i Finland. Som barn hörde jag i trakterna kring Sjökulla i Kyrkslätt talas om ”dom som dillar”. Jag erkänner att jag nog inte begrep vad det innebar, men det lät väldigt bra med betoningen på –ll och det korta –a:et där bakom tungan. Det låter fortfarande väldigt bra.

Enligt vetenskapligt utförd forskning har fackets åtgärder haft en mindre inverkan på landets konkurrenskraft än vad ekonomer på högerkanten vill göra gällande. Sedan Korpilampi har fackets lönekrav varit nog så måttfulla, men problemet är att konkurrenskraften under senare år försvagats som en följd av att produktionstillväxten avtagit. Att korrigera problemet med fortsatt måttfull löneutveckling skulle enbart försvaga den inhemska efterfrågan och sysselsättningen.

Storbritannien och Tyskland uppfattas här som varnande exempel. I de bägge länderna har den svaga löneutvecklingen fört med sig en sänkning av produktiviteten och det är också därför den brittiske premiärministern och den tyska centralbanken rekommendera ländernas företag löneförhöjningar.

Statsminister Juha Sipiläs ekonomiska politik utgör på inget sätt ett obekant fenomen i vårt land. Det är fråga om densamma ”kameralistiska” politiken som Rainer von Fieandt tillämpade som chef för Finlands bank och som statsminister för sin tjänstemannaregering mot slutet av 1950-talet. Målsättningen var att ”tvinga Finlands folk att blotta sitt huvud i respekt inför den finska marken”. Folkets väl och ve var en sekundär fråga.

Von Fieandts ekonomiska politik slutade i en ekonomisk katastrof och så kommer det också att gå för Sipiläs ekonomiska politik. Finlands folk kan dock trösta sig med att vänstern vann riksdagsvalet 1958.

Herbert Walther

Helsingfors