Demilitariseringen är det viktigaste

Åland Åland demilitariserades i fredsöverenskommelsen efter Krimkriget 1856 och på nytt genom beslutet om Ålandsöarnas neutralisering och demilitarisering i Genève 1921. Det är inte förvånande att beslut av sådan varaktighet och konsekvens diskuteras på högsta politiska nivå och att de diskuteras just nu. Frågan kom upp före första världskriget och igen före andra världskriget. Närhelst förändringar i den militära balansen hotar tycks demilitariseringen komma upp på dagordningen.

Jag tänker spekulera över vad Åland kunde ha blivit utan demilitariseringen? Det gör jag inspirerad av professor Max Engman, som i HBL för något år sedan skrev, att ”all god historia dryftar de oförverkligade alternativen, det är det enda sättet att förstå det förverkligade alternativet … som en gång var en möjlighet bland andra.”

Först litet fakta: Fästningen i Bomarsund skulle enligt planerna bli en av de största i det ryska imperiet. I planerna ingick bland annat en flotthamn för 90 kanonslupar. Krimkriget satte som vi vet stopp för planerna 1854. Fredsavtalet i Paris 1856 förändrade emellertid inte Ålands ställning som det ryska imperiets utpost i väster, strategiskt beläget i Östersjöområdets mitt.

Det är högst sannolikt att Åland skulle ha befästs på nytt om fredsfördraget inte hade innehållit klausulen om öarnas demilitarisering. Om man följt de ursprungliga planerna skulle sjöfästningen småningom ha haft en styrka om 5 000 man plus mycket folk i familjer och olika servicefunktioner. Vid sekelskiftet 1900 skulle kanske hälften av befolkning på Åland ha talat svenska, resten ryska och finska. Knappast skulle det i den situationen ha varit aktuellt med självstyrelse och garantier för det svenska språket. (Skulle autonomi över huvud taget vara möjligt med en dominerande militär närvaro?)

Detta är förstås ren spekulation. Vårt resonemang står på lösan grund. I detta unika fall är det emellertid möjligt att ge spekulationerna en fastare grund. Bomarsund var en av Rysslands fyra europeiska sjöfästningar. De andra tre var Sveaborg, Kronstadt och Sevastopol. Genom att jämföra utvecklingen i dessa fyra områden kan vi kanske dra slutsatser om demilitariseringens betydelse för utvecklingen.

Sveaborg är ett litet område i jämförelse med Åland. Det anfölls och förstördes delvis under Krimkriget 1855, men byggdes upp igen och blev ett genommilitariserat samhälle, länge mer eller mindre stängt för allmänheten.

Kronstadt utanför S:t Petersburg anfölls inte under Krimkriget utan fortsatte att utvecklas som sjöfästning och flottbas. Ön är mycket mindre än Åland geografiskt men har en något större befolkning. Kronstadt domineras fortfarande av armé och flotta.

Sevastopol intogs och förstördes delvis under Krimkriget men byggdes upp på nytt och var tills nyligen bas för två krigsflottor, Ukrainas och Rysslands. Sevastopol är geografiskt ungefär av Ålands storlek men har tio gånger så många invånare. Det var ryska militärer, deras familjer och ättlingar till ryska militärer som dominerade Sevastopol när Krim anslöts till Ryssland 2014.

Vi kan alltså konstatera att de ryska sjöfästningarna i Europa efter Krimkriget fortsatte att utvecklas som fästningar och flottbaser. De som förstörts har byggts upp igen. Det är det som är regeln. Åland är undantaget. Det förefaller inte alltför spekulativt att anta att vi har demilitariseringen att tacka för den fredliga utvecklingen på Åland. Man kan med skäl fråga om det finns något enskilt beslut i Ålands historia som haft lika genomgripande följder som beslutet om demilitariseringen 30 mars 1856.

Jerker Örjans

Mariehamn