Natooptionen är i sig en risk

Allianser Natooptionen finns med i det nya regeringsprogrammet. Detta innebär att vi håller dörrarna öppna för att ansöka om Natomedlemskap. Optionen innebär givetvis inte att vi automatiskt skulle bli medlemmar, utan vår ansökan måste godkännas av alla nuvarande medlemsstater.
Om vi faktiskt allvarligt är intresserade av ett medlemskap måste aktiv lobbning inledas med alla Natomedlemmar. Vi måste klart signalera i vilken mån Finland skulle vara ett tilläggsvärde för Nato och alla dess medlemsstater och inte en ökad risk eller en ekonomisk samt säkerhets- och militärpolitisk kostnad. Lobbningen måste underbyggas med klar och konkret information om bland annat finansiering av vårt deltagande och våra förpliktelser såsom Natoledda militära aktioner.
Om vi inte skulle bli antagna som medlemsstat skulle detta givetvis innebära en betydande risk för Finland. Ett slags säkerhets- och militärpolitiskt tomrum skulle uppkomma.
Vilket skulle mervärdet för Finland bli om vi skulle vara medlemsstat? Ifall av en konflikt skulle varje medlemsstat besluta om de skulle vara villiga att stöda Finland eller inte. Det är inte en automatik utan en selektiv process där varje medlemsstat bedömer, utifrån sina egna säkerhetspolitiska intressen och premisser, om de vill stöda Finland. Artikel 5 är till sin natur selektiv, inte allomfattande. Formen för stödet kunde till exempel vara i första hand flyg, materiel och i andra hand kanske landtrupper.
Ett Natomedlemskap skulle också automatiskt sätta i gång en säkerhets- och militärpolitisk eskalationsprocess i vilken allt fler stater skulle bli inblandade. Under ett konventionellt krig kunde stödet från Natos medlemsstater kanske endast omfatta finansiering i form av lån för anskaffning av materiel, det vill säga ökade finansiella förpliktelser för oss. Givetvis kunde medlemsstaterna också donera eller låna oss materiel. Formen av stödet till Finland från Nato skulle sålunda vara beroende av varje medlemsstats beslut. Ingen automatik här heller.
Natos mäktigaste vapen är givetvis atomvapnen. Användningen av dessa vapen skulle i värsta fall innebära omfattande förstörelse av våra städer, logistiska knutpunkter och industriella infrastruktur. I praktiken är användningen av atomvapen ett nollalternativ.
Jag frågar mig om det inte skulle vara effektivare att i stället för ett Natomedlemskap försöka ingå bilaterala avtal med viktiga potentiella militär- och säkerhetspolitiska samarbetspartner såsom vi nu håller på att göra med Sverige. Denna process skulle vara mera selektiv, snabbare och mera konkret ifall vårt land skulle hotas.
Den baltiska säkerhets- och militärpolitiska situationen och intressen är inte våra. Den grundläggande tankegången sedan vårt EU-medlemskap 1995 är att söka verka genom EU. Ett ekonomiskt försvagat EU är också säkerhetspolitiskt försvagat. Den pågående upplösningsprocessen är inte i Finlands intresse. Vi står inför ett helt nytt säkerhets- och militärpolitiskt paradigm. Enligt min mening måste vi söka att fylla det uppkomna tomrummet i första hand genom ett trovärdigt eget försvar och parallellt genom att ingå bilaterala säkerhetspolitiska avtal. Natooptionen är i sig själv en ökad säkerhetspolitisk risk.
Jan-Peter Paul
Helsingfors