Rashygien varken tabubelagt eller undangömt

Rashygien I HBL (1.3) ingår en bred, spektakulärt upplagd artikel om rashygien ”som en bit av det finlandssvenska kulturarvet som man länge tigit om”. Texten, som har drag av sensationshunger, behandlar bland annat en samling bilder av folktyper som efter ett detektivarbete av journalisten-författaren Philip Teir, med dramatiska inslag nu kommit i dagen som ett nära nog unikt fynd.
Fotograferingen av folktyper initierades av den så kallade Florinska kommissionen som genom en donation grundats av Svenska litteratursällskapet 1911 och som verkade till 1921 då den ombildades till Samfundet Folkhälsan. Donationen gällde ursprungligen ”läkarvetenskapens främjande” men arbetet inriktades på en vetenskaplig undersökning av den svensktalande befolkningens fysiska och psykiska hälsa, vilket framgår ur Torsten Steinbys historik över Litteratursällskapet (1985).
Bildsamlingen, som nu ”upptäckts” på Folkkultursarkivet, har signum SLS 896. Den har 1967 av undertecknad överförts från föreningen Brage som deposition till nämnda regelbundet öppna arkiv, uttryckligen för att öka tillgängligheten. Också samlingens tillkomst motiverade överföring till SLS. Det är inte frågan om något tabubelagt eller undangömt material. Hade forskaren Markku Mattila vetat söka på rätt ställe hade samlingen stått till förfogande.
Florinska kommissionens rashygieniska program hade sekreteraren och eldsjälen Harry Federley presenterat 1912 i Nylands Nations hälsning till hembygden ”Nylänningen” VIII. Kommissionen var inte enbart ”en handfull” läkare. Ordförande var i början statsarkivarien Reinhold Hausen och medlemmar bland annat folklivsforskaren Gabriel Nikander och socialantropologen Gunnar Landtman.
När Nikander 1922–23 gav ut verket ”Det svenska Finland” i tre band illustrerades medicinalrådet F.W. Westerlunds artikel ”Om svenskarnas i Finland kroppsliga egenskaper eller antropologi” med bilder ur den Florinska samlingen. Möjligen fanns en del med på en utställning i Göteborg 1923, arrangerad av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och ledd av professor Vilhelm Lundström, som torde ha haft rasbiologiska intressen. Det upptäckta/uppfunna fenomenet Svenskfinland gavs där en bred presentation i ord, bild och föremål. Därav uppstod idén om ett Svenskfinlands museum, senare ett etniskt arkiv – Folkkultursarkivet 1937.
Ännu 1940 när den andra stora översikten ”Den svenska folkstammen i Finland” presenterade finlandssvenskarnas kultur och samhällsliv i 33 artiklar, illustrerades Harry Federleys text ”Antropologi och demografi” med de florinska bilderna jämte kommentarer som ”övervägande nordisk” typ ”men för mörk”. 
Om någonting blev kvar av ideologin kring den fysiska antropologin är det kanske ordet ”folkstam” som ännu på 1920- och 30-talen användes i finlandssvensk retorik. I postmodernistisk anda kan man naturligtvis betrakta hela Svenskfinland med allt vad där ingår som ett rashygieniskt projekt. Så även den blomstrande men fatala förväxlingen mellan ontologi och epistemologi när det abstrakta begreppet ”den finlandssvenska identiteten” görs till ett kulturpolitiskt instrument. 
I andra världskrigets följd försvann intresset för material av den florinska typen. De finska historikernas intresse för rasideologi inleddes först på 1980-talet genom professor Aira Kemiläinens projekt ”Mongoleja vai germaaneja?”
Ändå den ”okända” Maria Hummelgård, en av de avbildade? Hon var välbeställd lärarfru, handarbetslärare, martha- och lottaordförande med mera i Lappfjärd där hon föddes 1867. Hon spelade en avgörande roll när det folkliga dräktskicket i Lappfjärd-Tjöck revitaliserades redan efter sångfesten 1907 ur vilket Brages dräktrörelse med Yngvar Heikel uppstod. Det är möjligen en orsak till att en serie av de florinska bilderna fanns i Brages arkiv, numera alltså SLS 896. Hummelgård torde också ”researchande” romanförfattare kunna hitta i Brages pressarkiv: biografika.
Bo Lönnqvist
Helsingfors

Svar Många har hört av sig efter söndagens reportage, och det finns flera intressanta spår att följa, av vilka Lönnqvist och Ramsay tar upp några. Artikeln drevs inte av sensationshunger, som Lönnqvist låter förstå, däremot av en uppriktig vilja att förstå hur just rashygienen passade in i identitetsbygget på 1920- och 1930-talen. Det stämmer att det tycks gå vattentäta skott mellan forskare och journalister – ibland kanske det behövs en utomstående journalist som belyser ett ämne som för forskare kan te sig som fullständigt självklart.
Att den färskaste källan som Lönnqvist hänvisar till är från 1985 visar att den Florinska kommissionens verksamhet knappast är allmän kännedom för en yngre generation läsare.
Philip Teir