Tycker Bergh att journalister inte behövs?

Att vi nu fått besked om nedskärningarna vid KSF Media betyder inte att vi ska sluta upp med att vara uppmärksamma på vad som sker inom journalistikens värld; tvärtom, nu gäller det att se vilken journalistik vi kommer att få.

Med förskräckelse har jag läst den lilla ledare Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh har skrivit för samfundets årsbok, Konstsam. Han konstaterar - med all rätt, naturligtvis - att det är ett enormt framsteg att fler och fler lär sig att leta information från många olika källor men före det har han hunnit misstänkliggöra public service:
”Klart att myndigheter och beslutsfattare ständigt strävar efter att styra den information som medborgarna erhåller. Det som sker i dagens Ryssland är ett utmärkt exempel på hur man genom att kontrollera informationen kan kontrollera opinionen. Även riksdagens beslut att stöda Yle genom en obligatorisk avgift oberoende av om man utnyttjar bolagets tjänster visar på samma behov hos beslutsfattare.”

Sen följer ett resonemang som skulle förstås som att Bergh inte tycker att vi behöver några journalister alls:
”Hur länge finns behovet kvar att någon för min räkning sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag? Den enskilda journalisten producerar sådant innehåll som journalisten försöker anpassa till tidningens linje. Det är tidningen som avgör vilka journalister som producerar innehåll för läsarens räkning. Ser framtiden ut så eller är det läsaren själv som väljer vilka innehållsproducenter han vill följa.”

Ingen kan påstå att Bergh inte haft möjligheter att ta in vad det journalistiska uppdraget går ut på men här blir det sannerligen klart att han inte velat ta in det: annars skulle han inte tala om journalister som personer som ”levererar ett sammandrag”. Av bara farten kommer han också att karakterisera tidningspressen - tydligen också de tidningar som hans eget samfund äger - som propagandaapparater.

Det är föraktfullt, det är enfaldigt, men det är också farligt. Det är en extremt marknadsliberal vision av ett samhälle där var och en sitter för sig och väljer den sanning hon eller han är beredd att betala för. Ett samhälle utan en gemensam offentlighet där åsikter får brytas mot varandra i en analyserande, argumenterade diskussion.
Och förresten: var blev den finlandssvenskhet som trots allt är en central del av Konstsamfundets uppdrag?

”Svenskfinland är en förlustbringande affär”, konstaterade Staffan Bruun i OBS (2.10). I Kaj-Gustav Berghs värld vill man nog inte göra förlustbringande affärer. Men nu råkar det sig så att Konstsamfundet inte är ett företag utan en stiftelse. Finns det någon i Konstsamfundets ledning som kunde vara så snäll och påminna sin vd om det? Om att han inte sitter där han sitter bara för att han inte gillar att betala skatt?

Merete Mazzarella, Helsingfors