Obehöriga lärare behandlas orättvist

Skola Med hänvisning till artikeln om lärarnas behörighet i de svenska skolorna i huvudstadsregionen (Hbl 23.9) vill jag framföra följande åsikt: Vi finlandssvenskar här i huvudstadsregionen gör oss själva en björntjänst genom att publicera en så negativ och sensationell utredning! Jag skulle klassa denna utredning som en ”nollutredning” eftersom den endast bygger på en enkätundersökning till skolornas rektorer om antalet behöriga lärare i just den skolan under det pågående läsåret 2013–2014.
Det är som en rektor uttryckte sig: ”antingen är man behörig eller så är man det inte”. Inga mellanvarianter finns. Men undersökningen säger ingenting om lärarnas kompetens. Även en obehörig lärare kan vara kompetent och tyvärr också motsatsen, en behörig lärare behöver inte nödvändigtvis vara en ”bra lärare”.
För att få en klar bild av hurdan undervisningsnivån är i våra skolor borde man göra en undersökning av vilken grundutbildning de obehöriga lärarna har. Kanske har man en gedigen pedagogisk utbildning men har studierna oavslutade; kanske för att graduämnet som man valt eller fått visat sig vara svårare än man trott att hitta underlag för. Endel obehöriga lärare har undervisat i flera år med framgång, har denna praktiska erfarenhet ingen betydelse?
Jag tror att man kunde få flera behöriga lärare genom att man i samband med den utackorderade lärarutbildningen också anställde en handledare som kunde hjälpa till med att ”skräddarsy” kompletterande utbildning för dessa lärare. Kanske kunde några av dessa kompletterande kurser ordnas av Arbis?
Många behöriga lärare märker efter en kortare eller längre tid att de kanske inte vill fortsätta att undervisa för att yrket kanske inte motsvarar det som de föreställt sig. Man borde kanske göra en undersökning om vart och varför dessa behöriga lärare försvinner.
När man som ny lärare i en skola tar över en klass tar det kanske tre månader innan klassen och lärarna lär känna varandra och kommer underfund med hur klassen i sin helhet fungerar. De flesta lärare har ett eget sätt att undervisa på (oberoende av utbildning). Fiffiga elever kan lätt och snabbt anpassa sig och tillgodogöra sig undervisningen men för svagare elever är det mycket svårare. Många elever i grundskolan har haft flera lärare under sin skoltid. En del har haft upp till åtta olika klasslärare då de övergår till högstadiet.
Ofta sker lärarutbytet mitt i ett läsår på grund av att lärarkåren ganska långt består av unga produktiva kvinnor som föder barn. För en vikarie är det rätt jobbigt att komma mitt i ett läsår och någon längre introduktion får man inte, redan att hitta tilläggsmaterial eller en ”lärarhandledningsbok” kan medföra problem.
Jag vill också påpeka att den intellektuella inlärningsprocessen inte börjar då barnet inträder i åk 1 i grundskolan. Den börjar på dagis! De flesta barn börjar sin karriär vid 2–3 års ålder. Borde man kanske också syna dagvårdspersonalens behörighet? Speciellt då förskolelärarnas behörighet. Finns det en läroplan för förskoleundervisningen? Och är den i så fall uppgjord i samråd med lärarna för åk 1?
När man enligt lagen bör bereda dagisplats för alla småbarn som har behov av dagvård blir grupperna ofta alltför stora. För barn under två år borde gruppens storlek vara tolv barn per tre vuxna (fyra barn per en vuxen) men det händer också att gruppens storlek blir 16 vilket gör att de vuxna inte hinner tillgodose alla småbarnens behov. Vi har ett skräckexempel i vad som hände när en vårdare blev så desperat att hon tejpade fast ett litet barns armar och händer vid matbordet.
I mitt tycke finns det mycket mera att granska och undersöka än bara lärarnas behörighet för att kunna fastställa orsakerna till att de svenskspråkiga skoleleverna presterar sämre än de finska.
Jag tycker att lärarnas situation behandlats orättvist; de flesta gör ett gott arbete trots att de är obehöriga.
Lisa Granqvist,
Helsingfors