Vansinnigt att öppna Skanslandet för allmänheten

Skanslandet som är granne till Sveaborg ska öppnas för allmänheten. Medan det visserligen är bra så borde det ske under kontrollerade former precis som Jaakko Kullberg beskriver (HBL 4.9). Efter att ha arbetat flera år på Sveaborg kan jag bara fasa över hur det kommer att se ut på grannholmen om turisterna, såväl inhemska som utländska, tillåts husera fritt.

Sveaborg har i flera år fått kämpa mot turisternas ovilja att bevara till exempel de ikoniska sandvallarna. I medierna talar förvaltningsnämnden gärna om den så kallade blåa stigen som besökarna uppmanas att följa. Tyvärr gör inte alla det och följden är erosion. Det är både dyrt och jobbigt att återställa sandvallarna då de flesta besökare tycker att de minsann har rätt att klättra upp på gamla krutkällares tak. Få besökare skulle ändå uppskatta erfarenheten att falla igenom krutkällarens tak, så därför måste dessa byggnader bevakas noga och restaureras. Lyssnar man på invånarna så kan varje invånare berätta en handfull historier om hur turister ignorerar varningsskyltar. Den bästa jag har hört var då det sattes upp staket för att förhindra barn för att trilla ner från murarna, samma sommar kunde föräldrar helt sonika ses lyfta över sina barnvagnar över staketen som var uppsatta för att hindra tragedier. Kanske det är så att när sommarsolen gassar på så tappar vi finländare lite förnuftet när vi ser klippor och vallar?

I övrigt har Skanslandet en alldeles unik miljö, tack vare att den har fått vara i fred. Riktigt ärligt, tror ämbetsmännen verkligen att den kommer att förbli så? I så fall rekommenderar jag starkt ett studiebesök till Sveaborg en julimorgon cirka klockan sju på morgonen innan fästningens städpatrull dragit fram över ön. Det är nämligen riktigt sorligt hur vi ”naturälskande” finländare brukar pynta Sveaborg varje sommarkväll, tomflaskor, papper, engångsgrillar som hämtas till ön trots att det råder strängt förbud mot öppen eld. Det är lättare att bevara den unika miljön som Skanslandet erbjuder än att i efterhand försöka rekonstruera den. Av erfarenhet vet jag ändå att när dessa beslut väl har fattats så finns det ingen återvändo.

Vila i frid, Skanslandet (medan du ännu kan).

Julia Witting-Mäklin,
Mammaledig turismkoordinator