Söckenhelgerna kan inte flyttas

Arbetsgivarna har upprepat sitt försök att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärds dag (inte skärtorsdagen som HBL skrev) till veckosluten i förhoppningen om att det kunde vara kyrkans bidrag när det gäller att övervinna den ekonomiska krisen. Denna gång var det fråga om ett önskemål – år 1970 beslöt arbetsmarknadsorganisationerna ensidigt om flyttningen och tvingade igenom beslutet med makt. Försöket lyckades dock bara till en tid. Kyrkan lyckades återföra söckenhelgerna till sina ursprungliga platser, fastän det skakade om till och med riksdagen och presidentinstitutionen. Jag kunde följa med dramat på första parkett – föredragande minister som jag var i frågan. En motsvarande process ägde rum i Italien något tidigare – med samma resultat.

Visst har man flyttat helgdagar tidigare. Den ”stora helgdöden” inträffade år 1772 då ett stort antal helger avskaffades, bland annat tredjedagar och fjärdedagar kring jul, påsk och pingst. På 1950-talet flyttades alla helgons dag och midsommar till veckoslut.

EK begär denna gång kyrkan överväga frågan. Den är dock inte bara en sak för den lutherska kyrkan utan gäller i lika hög grad de ortodoxa och katolska kyrkorna samt frikyrkorna. De bör givetvis också kallas till en eventuell överläggning. Därtill är de aktuella helgerna precis som första maj internationella. En stor del av alla västländer följer den kyrkliga kalendern när det gäller söckenhelgerna.

Söckenhelgerna kan inte flyttas som alla helgons dag eller midsommar. Man kan ju inte heller flytta första maj eller självständighetsdagen till veckoslut. Söckenhelgerna är bundna till Kristi liv på ett sätt som förknippar dem med vissa bestämda datum. Kristi himmelsfärd har i snart två tusen år firats just 40 dagar efter hans uppståndelse, trettondagen åter som namnet säger tretton dagar efter jul. Dessa helger kan förändras till vanliga arbetsdagar – men de kan inte flyttas till veckoslut. Vad anser för övrigt arbetstagarorganisationerna om att de utöver en mycket moderat löneuppgörelse skulle få två arbetsdagar till om året?

EK har räknat ut att flyttningen skulle innebära en besparing på 400 miljoner euro för arbetsgivarna. På 1970-talet var motsvarande summa omkring 700 miljoner mark – förhöjningen är anmärkningsvärt hög. Hur man har kommit fram till summan framgår inte – och dessutom har man inte alls beaktat vad förändringen skulle kosta.  Under historiens förlopp har man upprepade gånger försökt skapa andra rytmer i arbetslivet. Under franska revolutionen gick man i revolutionens och nyttans tecken in för en tiodagarsvecka – men man övergav tanken snabbt. För att kunna utföra ett fullödigt arbete behöver människan utöver en jämn, inte allför lång veckorytm, också längre perioder då hon kan ta igen sig. Det är inte omöjligt att en förändring av söckenhelgerna till vanliga arbetsdagar skulle bli dyrare för arbetslivet än att behålla dem på deras tidigare platser.

Jag är inte alls överraskad över att man har återvänt till frågan. Jag var redan då man beslöt att återflyttningen skulle träda i kraft först efter en hel riksdagsperiod övertygad om att arbetsmarknadsorganisationerna skulle försöka återkomma till frågan och tvinga fram ett återtagande av beslutet innan det trädde i kraft. På grund av den kraftiga turbulensen kring frågan skedde det först nu med hänvisning till den ekonomiska krisen. Men EK borde ha skaffat sig mer information om frågan innan man gick ut i offentligheten. Kyrkomötet och inte bara kyrkornas ledare bör omfatta förslaget med trefjärdedelsmajoritet. Hur verkar kyrkornas och de religiösa samfundens uppfattningar på riksdagens beslut ifall ärendet kommer så långt? Det är möjligt att förändra söckenhelgerna till vanliga arbetsdagar – men då kan vi få en situation där kyrkolagen och annan lagstiftning är i strid med varandra. Hur förhåller sig riksdagen till detta och hur hållbar skulle en sådan lösning vara? När det gäller inte bara sekel- utan millenniegamla traditioner är det knappast väl övervägt att försöka ändra dem med hänvisning till en trots allt övergående ekonomisk kris.

Gustav Björkstrand,
Kultur- och vetenskapsminister 1983-1987