Gynna närstående eller respektera donatorers vilja?

Magnus Bargums och Dag Wallgrens insändare 21.8. vill ge intrycket att allt gått rätt till när Svenska Litteratursällskapet (SLS) 2011 i tysthet gynnade en förvaltningen närstående genom att sälja ett bebyggt strandställe som ingick i donationen Stor-Sarvlaks.  Den som inte läst Hbls artiklar 8.8, 10.8, 18.8 och min insändare 16.8 kan förledas att tro att allt skett rätt och riktigt.  Så är det dock inte.  SLS har varken följt sina stadgar, föreningslagens tvingande regler eller donatorernas vilja.

Beslut om försäljning av detta strandställe fattades av SLS:s finansråd som åberopade en generell fullmakt given av SLS årsmöte. Emellertid var årsmötets beslut att bevilja finansrådet en generell fullmakt för fastighetsförsäljningar varken i enlighet med SLS:s stadgar eller med föreningslagens tvingande regler.  Detta har både professor Heikki Halila och Förenings- och stiftelseregistrets chef Juha Viertola bekräftat i Hbl. Men Bargum och Wallgren påstår fortfarande att allt gått enligt stadgarna. 

Deras hänvisning till att förslaget att bevilja den generella fullmakten ingått i möteskallelsen saknar betydelse då det är omöjligt att på ett lagligt sätt bevilja finansrådet en sådan fullmakt.  Bargum och Wallgren framhåller vidare att det från donationen Stor-Sarvlaks sålda strandstället bara omfattar 0,5 hektar jämfört med gårdens totala 1709 hektar. Bilden ser annorlunda då man beaktar att det i donationen ingick endast två bebyggda strandställen på fastlandet.  Nu sålde SLS i tysthet bort det ena av dem.  Den fastigheten var tidigare under en period i annan ägo, men den efterlevande av donatorerna, Alix von Born, gav SLS skriftliga direktiv att stället skulle återköpas till gården om det skulle bli möjligt.  Då tillfället kom redan under hennes livstid köpte hon själv stället och införlivade det i donationen. Hennes viljeyttring – att stället hör till gården – torde därmed vara odisputabel.

Enligt vedertagna rättsprinciper skall ett testamente tolkas utifrån dess innehåll som helhet och om det finns ytterligare utredning om testatorernas vilja, skall även den beaktas.  Detta har konstaterats bland annat av justitierådet Curt Olsson i ett juridiskt utlåtande till SLS.  Om man däremot, som SLS nu, endast närsynt stöder sig på en ur sitt sammanhang lösryckt passus ur testamentet, ignorerande testamentets helhet och donatorns viljeyttring, gör man sig skyldig till ett grovt fel. Bargum och Wallgren vill föra fram det behjärtansvärda i att man gynnat anhöriga till en person som varit anställd 30 år i SLS:s förvaltning. Det är förståeligt om SLS vill uppmärksamma sina anställda, även utöver skälig lön och bostad med mera. Testatorernas avsikt var dock att SLS som förvaltare av donationen skulle bevara gården som en helhet, inte att i tysthet dela ut eller sälja delar av den till en eller flera ”förtjänta” SLS-anställda eller -förtroendevalda, eller till deras anhöriga.  Förklaringen att försäljningen föregåtts av något tidigare löfte från SLS till förvaltaren, saknar helt betydelse när man genom överlåtelsen åsidosätter donatorernas vilja och avsikt.

Jag kan bara upprepa att SLS:s styrelse och dess medlemmar har skyldighet att vakna upp och se till att SLS får en struktur som uppfyller både lagens krav och dagens krav på god förvaltning.  Det inbegriper införandet av mekanismer för att förhindra att dylika missgrepp upprepas, oberoende av om det gäller Stor-Sarvlaks eller någon annan av de donationer SLS fått eller får framöver.  Innan detta åtgärdats är SLS tyvärr inte en trovärdig mottagare och förvaltare av donationer.

Berndt Heikel,
Vicehäradshövding,
Borgå