Aktivare nationell strategi behövs

Läromedel Läromedlen i de svenska skolorna har kommenterats av flera skribenter, sedan insändaren av riksdagsledamot Leena Harkimo. Harkimo hänvisade i sin text till den svenska syntesutvärderingen som analyserade resultaten av nationella utvärderingar för den svenska utbildningens del.
Som ordförande för arbetsgruppen för syntesutvärderingen har jag bekantat mig med frågor som särskilt framträder inom den svenska utbildningen, och frågan om läromedlen är en av dessa. Situationen inom läromedelsområdet blir alltmer komplicerad och samtidigt ökar informationen om läromedlens väsentliga betydelse för elevens lärande.
Läromedlen produceras av förlag, som allmänt sett har utvecklat en god sakkunskap och samverkar med en grupp kunniga läromedelsförfattare. Den finlandssvenska läromedelsmarknaden är ändå liten och risken är att produkterna inte bär sig. Denna risk ökar genom att kommunerna skär ner på anslagen för utbildning, med bland annat följden att eleverna arbetar med föråldrade eller otillräckliga material. Det finns enskilda exempel som tyder på att de använda läromedlen kan ha en direkt återverkan på elevernas inlärningsresultat.
Syntesutvärderingen ger förslaget att kommunerna bör granska läromedelssituationen i sina skolor, eftersom läromedelsläget kan försätta eleverna i en ojämlik position. Detta innefattar också sektorn digitalt producerade material, datorbaserade arbetsredskap och programvara.
För en enskild elev är kvaliteten på läromedlen ett viktigt inslag i processen att lära sig. I dag värderas inte kunskap som lärs in utantill, det förväntas i stället att man kan applicera kunskapen. Detta, vad man lär sig i relation till hur man lär sig och hur man kan använda den kunskap man tillägnat sig, är av stor betydelse. Därför är det heller inte oväsentligt vilka de redskap (eller de läromedel) är som eleven har tillgång till, på sin väg till ny kunskap och för de aktiviteter som eleven är engagerad i.
För att kunna utveckla skolans undervisning på ett mångsidigt sätt måste läromedelsfrågorna tydligt uppmärksammas i samband med den kommande läroplansreformen. Uppfattningen att läromedelsmarknaden reglerar sig själv på kommersiell basis kommer inte utgöra en tillräcklig utgångspunkt för att trygga läromedelsutveckling och en tillräcklig bredd inom läromedelsutbudet för de finlandssvenska skolorna.
Särskilt bekymmersamt är det när det gäller läromedel på svenska för elever med behov av anpassade och omformade läromedel. Frågan är i sig nog också aktuell för de finska skolorna eftersom samma problemaspekter i olika konsekvensmönster också är igenkända där. Det är tydligt att det behövs en aktivare nationell strategi för läromedelsutvecklingen som bland annat tar fasta på de problemområden som noterats bland de finlandssvenska skolorna. Läromedelsproblematiken borde identifieras som ett separat område och förutsätter riktade insatser.
Renata Svedlin,
universitetslärare
Åbo Akademi

vice ordförande
rådet för utbildnings-
utvärdering