Följ Nordens fungerande exempel för vården

Regeringen har under två år kantrat hit och dit i sin planering av en ny förvaltningsstruktur inom den specialiserade sjukvården. Därtill har den inte förmått lösa problemen med den allt sämre servicenivån på hälsocentralerna och läkarbristen på dem.

Ändå har vi exempel på olika vårdmodeller i övriga Norden som alla fungerar bättre än i Finland. Men en utvärdering av dem har man inte önskat göra i Finland utan hittat på det ena förslaget efter det andra som till slut omarbetas gång på gång. Finland har inte heller lyckats följa EU-direktiv om större valfrihet i vården trots att social- och hälsovårdsministeriet redan för tio år sedan försäkrade EU och OECD att medborgarna fritt får välja vårdplats inom specialiserad sjukvård. Men man har inte kunnat bygga upp ett system enligt vilket det vore möjligt att få veta hurdan kö det är till operationer på olika sjukhus. Vill patienterna få reda på det skall de kontakta olika sjukhus i landet. Då de gjort det är det sedan inte alls sagt att deras hemkommuner går med på betalningsförbindelse och att Folkpensionsanstalten FPA ersätter vårdresorna. FPA uppger gärna att man ersätter resor endast till närmaste vårdplats.

Ministeriet har utgått från att EU och OECD inte kollar upp om gjorda utfästelser fungerar och därför har ministeriet inte alls sett till att kommunerna följer konceptet. Och nu vill regeringen bygga upp än värre byråkrati genom att inrätta nya nivåer inom specialiserad sjukvård. Utökad byråkrati blir därtill kostsammare. Vi har i dag tjugo distrikt för den specialiserade sjukvården, som fungerar rätt väl. Den modellen vill regeringen nu skrota och inrätta fem miljondistrikt kring universitetssjukhusen som i sin tur skall ha förvaltningskontroll över de nya sjukvårdsområdena som bildas inom den lägre nivåns specialiserade sjukvård i regionerna. Och de nya sjukvårdsområdena skall förvalta både lägre specialiserad sjukvård och primärvård, men om en kommun är tillräckligt stor kan den uppgiften delas så att den kommunen får sköta primärvården. En mer kostsam och komplicerad förvaltningsstruktur kan man inte tänka sig.

Den rikssvenska landstingsmodellen är i så fall bättre och byråkratin minskar. Och då förvaltningen av olika vårdnivåer hålls inom samma organisation blir även valfriheten för patienterna mellan enheterna inom ett stort område märkbart enklare. I Sverige har man därtill lyckats klara av datauppläggningen så att patienterna vet var köerna till vård är kortast.

Och samarbetet med privata aktörer fungerar medan man i Finland ägnar stor energi åt att resa upp murar mellan olika vårdproducenter. Murar i vårdtillgången är alltid det sämsta alternativet för patienterna.

I Norge sköter statsmakten den specialiserade sjukvården och så fort man införde det systemet började köerna löpa smidigt och vårdtillgången blev rättvisare och segregationen mellan olika landsdelar och mellan olika medborgargrupper minskade. Ett sådant system i Finland skulle även jämna ut de fattigare kommunernas problem med att klara av dyra åtgärder inom den specialiserade sjukvården. Staten borde uppbära samma vårdperiodavgift för patienterna av deras hemkommuner utan avseende till vad åtgärderna kostar på specialsjukhusen. Då skulle en viktig utjämning ske och kommunerna skulle enkelt kunna budgetera sin sjukvårdsbudget och staten skulle betala en större andel av den specialiserade sjukvården än i dag, vilket vore fullt motiverat. Man borde få kommunernas ständigt ökande kostnader att minska.

Då det gäller hälsocentralerna har regering och riksdag medvetet under tiotals år velat degradera dem eftersom de främst används av pensionärer och arbetslösa. Skulle även företagshälsovården ha integrerats med dem hade deras nerkörning aldrig gått igenom eftersom protesterna då hade varit för kraftiga. Flera kommuner litar inte ens själva på sina hälsocentraler då de köper företagshälsovården av privatsektorn. Segregationen inom vården är så svårt förankrad i Finland att det kommer att ta mycket lång tid innan den kan stävjas, om det över huvud taget finns någon politisk vilja att göra det. Och myndighetsövervakningen fungerar värre än uruselt.

Bo Holmberg,
Karis