Europas demokrati är bräcklig

Förtroendet bland allmänheten i de sex största EU-länderna har sjunkit till sin lägsta historiska nivå. Denna utveckling ställer fundamentala frågor kring EU:s demokratiska legitimitet.

Vår demokrati är i den otyglade nyliberalismens korståg mot välfärdsstaten mycket bräcklig.
Jürgen Habermas, Frankfurt-professorn som varit med och utformat Tysklands utveckling de senaste 50 åren, kritiserar hårt EU-eliten, som svarat på eurokrisen genom att i Bryssel ”skapa en teknokrati utan demokratiska rötter” (Guardian 3.5). I Finland har professorn i privaträtt vid Helsingfors universitet Niklas Bruun (HS 27.4) uttryckt stor oro över att både EU-kommissionen och Europeiska centralbanken krävt sparåtgärder som kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

För eliten var visionen att EU 2010 skulle vara världens mest konkurrenskraftiga affärsområde ledstjärnan. Det är skäl att påminna EU-kommissionen, ECB och IMF att de primära grundvärdena i EU enligt acquis communautaire fortfarande är demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. EU-kommissionen har tvärtemot denna grundprincip öppnat upp för farliga antidemokratiska stämningar. Fega politiker struntar alltså i de sociala konsekvenserna. I Ungern har premiärminister Orban monterat ned demokratin sen 2010. Då han besökte Finland i maj satte statsminister Katainen ingen press på Orban. Kan det bero på att Katainen och Orban tillhör samma europeiska högerpartiklubb EPP?

Det är inte bara i förorterna i Stockholm hatet brinner. Mordhoten från extremnationalister i Finland mot tv-ansiktet Bettina Sågbom talar även ett fascistiskt språk. Stora sociala klyftor med otrygghet skapar en giftig grogrund för vandalism och våld. Det är det som högerpolitiker vägrar inse. De låter bli att bry sig. Då affärstidningen Financial Times (26.5) skriver att Sverige måste börja ifrågasätta Reinfeldts marknadslösningar och privatiseringar måste även vi börja öppna ögonen. Högerexperimenten omkring hela Europa gynnar verkligen inte harmonin i samhället. Thatcherism har blivit Merkelism och riktningen mot ett klassamhälle är given.

Thatchers ståndpunkt var att det finns ingenting sådant som ett gemensamt samhälle för alla; individer, företag och institutioner är i ständig konflikt.

I Sydeuropa talas det om de unga som ”en förlorad generation” orsakad av en självgod politisk EU-apati. Katha Ainger skriver i Guardian (3.5) att den europeiska eliten använder ett språk för att förnedra och skambelägga vanliga medborgarna och därigenom göra dem maktlösa. I fjol lämnade 260 000 unga Spanien. Juventud Sin Futuro (”unga utan framtid”) protesterar med orden: ”Vi ville inte åka, men de kastade ut oss.” Förnedring av utslagna kan dock aldrig skapa annat än vrede, hat och till sist fascism. Tysklands finansminister Schäuble talar nu om en katastrof om inte unga får jobb. Det leder till att vi förlorar slaget om Europas utveckling.

Eurokrisen börjar alltmer handla om ett politiskt systemskifte i Europa. Ut med välfärdsstaten och in med amerikanska privatskolor och vårdbolag. Vi håller på att tappa bort kittet i samhällskroppen som ska hålla samman olika slags klasser av människor i en känsla för det gemensamma. Påven Franciscus är nu den motkraft som mobiliserar ett allt starkare motstånd mot den ansvarslösa kapitalismen, som i dag förfallit till samma brutala form som på 1800-talet. Han kallar sociala orättvisor för ”en himmelskriande samhällelig synd”, som omöjliggör ett fullvärdigt liv för alla människor.

Europa har inget annat val än samarbete. Går det inte att rädda både den gemensamma valutan euron och EU är det mest angeläget att stå upp för det europeiska samarbetet, som har viktiga demokratiska värden att försvara.

Här har även SFP ett stort tomrum att fylla i Finland. Ta upp kampen för de socialliberala värdena och skapa en marknadsekonomi med mänskligt ansikte.

Stefan Nyman,
Nedervetil