Låt oss sköta de viktiga uppgifterna

Eftersom jag har jobbat som psykolog i 20 år inom hälsovård, arbetsförvaltning, daghem, grundskola och yrkesgymnasium vill jag kommentera ledaren i Hbl den 12 juni om att barnens röst inte hörs i Finland.

I den juridiska helhetsgranskningen av Eerikas fall stöter vi på en multiproblematik som är bekant för alla inom de sektorer där jag har jobbat. Utredningen kommer fram till fem utvecklingspunkter för att barn skall höras och inte falla mellan stolarna i myndighetsarbetet. I de sista raderna i Hbl:s ledare påpekas det faktum att ingen tog ansvar för helheten i Eerikas fall och att ansvaret tydligt pekar på brister i barnskyddet.

Min poäng är den att för att inte detta viktiga arbete än en gång skall bli ett skrivbordsdokument behöver vi ha resurser till socialarbetet. Alla vet samtidigt att ekonomin inte är på väg mot ett ljusare håll (det står om de dystra finansiella prognoserna i samma upplaga av Hbl) och att vi behöver spara.

Är det inte möjligt att planera om och reformera samhällsservicen grundligt och införa någon form av medborgarlön i stället för att sätta pengar och resurser på att bevaka mindre bemedlades inkomster och utgifter? Inom arbetsförvaltningen har vi en problematik med personer som vill arbeta men har bristande arbetsförmåga och endast kan sysselsättas i stödarbeten av någon form. Alla myndigheter har utformat effektiva system för att registrera, bedöma och planera enskilda människors servicebehov och vi kan erbjuda de tjänster de behöver om vi slutar lägga pengarna på registreringen och sätter den på de grundläggande uppgifterna i stället.

Vi behöver lägga pengarna på att skapa sysselsättningsformer vid sidan om basinkomsten som har effekter på psykisk hälsa och livskvalitet. Sist och slutligen tror jag vi sparar ekonomiskt inom alla sektorer och i lidande för barn och vuxna om vi har yrkesfolk placerade i arbetsuppgifter de faktiskt är anställda för att göra, socialarbetare att sköta bland annat barnskydd och arbetsförmedlingar att förmedla arbete på riktigt.

Seija Andersson,
Eckerö