Inhemsk konsumtion hjälper inte

Till skillnad från Uffe Cederqvist (Hbl 6.10) och några andra tror jag det är ganska många som mycket väl begriper att landets ekonomi inte förbättras enbart med inhemsk konsumtion. Att regeringen inte inser detta har sina politiska orsaker.

Livsmedelsproduktionen och skogshushållningen i vårt land ger oss visserligen produkter att konsumera – mjölk och ägg, som Cederqvist nämnde i sitt hurtfriska inlägg, bränsle, byggnadsmaterial och annat råmaterial – och som utgör en del av grunden för vårt välbefinnande. Men även denna inhemska produktion kräver i dag insatser som vi importerar – främst olja. Och ökar vi tjänsteutbudet och den inhemska konsumtionen genom exempelvis söndagsöppet eller genom att utveckla hemlandsturismen leder detta oundvikligen till att pengar strömmar ut ur landet. Att tro att vi genom ökat serviceutbud stärker vår ekonomi är som att tro att man kan lyfta sig själv i håret. För att finansiera denna lyx (?) konsumtion behöver landet importintäkter. Söndagsöppet, som statsminister Jyrki Katainen särskilt omhuldat, tar dessvärre också resurser från andra, viktigare områden, till exempel åldringsvården.

Så ökad inhemsk konsumtion hjälper inte i längden. Sedan till Finlands konkurrenskraft på exportmarknaden som Heinz Ramm-Schmidt ömmar för (Hbl 6.10): Att löneförhöjningar som inkomstutjämnande medel kommer till sin vägs ände och försämrar landets konkurrenskraft när vi har en gemensam valuta med andra länder är väl självklart. Men inkomstutjämningen kan alltid ske genom en progressiv inkomstbeskattning!

En skärpt progressivitet ses inte med blida ögon av höginkomsttagare, som till följd av denna skulle ha mindre pengar att använda för egen del. Och vad som är ett rättvist skatteuttag kommer alltid att vara föremål för diskussion, för rätt och rimligt kan ses ur så många synvinklar. Någon skulle kanske byta jobb och flytta utomlands i protest. Men det torde alltid finnas folk som vill stanna kvar i detta land och är villiga och kunniga nog att ta över de tomma platserna.

En odiskutabel sak är ändå att skatter borde tas av tillväxt, inkomster och av viss konsumtion. Att beskatta egendom och förmögenhet i sig är i längden detsamma som konfiskering!

Kärnan i hela diskussionen är hur vi kunde behålla och utveckla den välfärd som har fördelats något bättre än under 1800-talet. Det görs inte med lönesänkningar för arbetarna och feta bonusar och utlandskonton för cheferna. Ropet efter mera tillväxt och fart på ekonomin har klingat i åratal. Naturen och annat sätter sina gränser. Det enda hållbara i längden är att dela resurserna rättvist och hushålla med dem. Både på nationell och global nivå.

Jan-Erik Ingvall,
Helsingfors