"Hen" en ny möjlighet att berika språket

Hen Efter att ha läst artikeln om införandet och användningen av det könsneutrala pronomenet ”hen” (Hbl19.9) och de påföljande debattinläggen är det vissa synpunkter som jag skulle vilja föra fram.

Jag har observerat i sammanhang med debatten om ”hen” att de flesta bara uppmärksammat negativa aspekter i användningen av det nya pronomenet. Tyvärr känns det som att de flesta har fastnat vid själva ordet och inte tänkt på vad införandet av ett könlöst pronomen kunde innebära på lång sikt.

Jag förstår att det är svårt att föreställa sig ett samhälle där könet inte har så stor betydelse som det har i dag. Vi kan inte förneka att det finns ett stort socialt tryck bakom att skilja mellan han och hon. Vad jag menar är att det förväntas olika sociala beteenden av män och kvinnor, de så kallade könsrollerna. Det mesta är separerat enligt kön. Kläder, skor, leksaker (flickor leker med dockor och pojkar med bilar), färger (flickor klär sig i rosa och pojkar i blått), hobbyn och sporter (flickor dansar balett och pojkar spelar ishockey och fotboll), allmänna toaletter, utseende och kroppsvård (kvinnor får mejka sig och ha långt hår), fördelningen av hushållsarbete med mera.

I all denna könsfördelning glömmer vi helt bort att det finns en annan social grupp som inte passar in i någondera könen. De som inte kan klassificeras som varken man eller kvinna, flicka eller pojke, eller inte vill bli klassificerade enligt de gamla könsrollerna.

När det sker en förändring betyder det att man måste ta in ny information, bearbeta den och ta en ställning, etikettera och klassificera. Det är ett sätt att ha kontroll och känna sig trygg. Att måsta göra det med något man redan trodde var alldeles klart känns inte bra. Man kan ju undra vad det skulle vara bra för. Rådda till sådant som är bra som det är. Men ett samhälle kan bara utvecklas om man lyckas eliminera motståndet till förändring.

I dagens samhälle där man fortsätter att kämpa mot ojämlikhetsproblem kan användningen av ett könsneutralt pronomen komma väl till hands. Till exempel i arbetsvärlden och anställningen av personal. I USA undviker man diskriminering inom arbetet genom att på CV:n bara ange sådan information som är väsentlig för själva arbetet. Man bifogar inget foto, man ger inte ut sin ålder, kön, civilstånd, nationalitet eller adress. Bara nödvändig information så som kontaktuppgifter, arbetserfarenhet och utbildning. Jag tror att i sådana fall där man inte vill, eller det inte är nödvändigt att ange könet, kan ett könsneutralt pronomen komma väl till hands och hjälpa oss att fokusera på det väsentliga – på att behandla varandra som personer, inte som man eller kvinna.

I svenskan existerar det just nu inget pronomen som kan användas gemensamt för de båda könen. Att använda ”den” eller ”det” fungerar så länge man i allmänhet talar om en person, så som Magnus Kjaernestad skriver i sin insändare (Hbl 27.9), och använder ”den” i ”den som går sist ...”. Men när man vill hänvisa till en viss person utan att ange personens kön finns det inget alternativ. Att kalla någon ”den” eller ”det” är att degradera personen till ett objekt.

Jag skulle också vilja poängtera att införandet av ett tredje, könlöst, pronomen inte betyder att vi måste begränsa oss till att använda bara det. Det betyder alltså inte att vi skulle behöva hitta på nya ord för mamma och pappa, farmor och farfar. Det handlar om en ny möjlighet, att berika vårt språk, inte om att begränsa det. Mer kan aldrig vara mindre.
 

Ida-Kajsa Johansson,
Artesanstuderande
Ekenäs