Hälsovården är inte jämlik

HBL:s artikel i måndags om pensionären som väntade 5 månader på första besöket hos läkare beskriver på ett riktigt sätt det rådande läget på de kommunala hälsostationerna. I dag kan man inte räkna med vård i den kommunala vården för sjukdomar som inte är akuta i den meningen att de skulle vara livshotande. Processen blir helt enkelt för lång.

Utöver väntetiden till det första läkarbesöket förlängs vårdtiden ytterligare av den långsamma remitteringsgången till specialsjukvården. Det är inte ovanligt, att ett enkelt operativt ingrepp, som i den privata sektorn processas på ett par veckor från första diagnos till färdig behandling, i den offentliga sjukvårdsprocessen tar 6-12 månader. I många fall kan inte patienten vänta, besvären blir för svåra och risken för komplikationer ökar när tillståndet inte åtgärdas i tid. Återstår bara att gå till privat vård och betala ur egen ficka.

Ojämlikheten i vården är störst just i instegsskedet, när man söker sig till vård. De som har tillgång till företagshälsovård eller annan privat vård åker i gräddfil och får tillgång till adekvat vård så gott som omgående. De som är hänvisade till den kommunala vården, pensionärer, barn, studerande, hemmavarande, arbetslösa, osv., får nöja sig med en långsammare och ofta osäker vårdprocess.

Endast en radikal omstrukturering av primärvården kan råda bot på de här missförhållandena. Ojämlikheten i tillgång till vård är inbyggd i våra nuvarande strukturer på flera plan. Så är tillgången på sjukvård i Studenthälsan förbehållen endast studerande i traditionella högskolor och universitet. Studerande i yrkeshögskolor göre sig inte besvär. Endast ett system där alla är på samma linje är i längden acceptabelt, och alla ändringar av nuvarande system måste ha som mål att uppnå detta.

Flera modeller har föreslagits för hur den offentliga sjukvården skulle omorganiseras i Finland. Många i offentligheten diskuterade är helt orealistiska, som nu senast det s.k. Välimäkiförslaget med 20 superkommuner som ansvariga för sjukvården för kommunerna runtom. Modellen skulle effektivt skrota sjukvårdsdistrikten och specialansvarighetsområdena för specialvården, de enda organisationer som fungerar någorlunda i dag. Att in absurdum försöka förena sjukvården med kommunernas socialväsende är inte heller någon vits, det finns väldigt litet gemensamt mellan utbetalning av utkomststöd eller dagvård och specialiserad sjukvård.

En fungerande primärvård inklusive enklare specialvård måste vara en kombination av den privata sektorn med den nuvarande offentliga. Endast då kommer alla resurser ändamålsenligt och pragmatiskt till allas förfogande. Lösningen är vårdval, möjligheten för den enskilda individen att fritt välja vårdproducent. Fungerande modeller till detta finns, t.ex. i Sverige och England, där sjukvården är enhetlig och tillgången till den mycket jämlikare än hos oss.

Bengt Lindqvist, Medlem i Nämnden för HUCS