Alla vill ha ett gott liv och en god död

I och med Terhohemmets överläkare Juha Hänninens bok Eutanasia – hyvä kuolema har ett nytt, tungt inlägg gjorts i eutanasidebatten. I hans fall kan ingen säga att han inte vet vad han talar om. Tvärtom.Han talar och skriver med en erfarenhet som kan betecknas som ganska unik.
Hänninens erfarenhet har emellertid också en annan sida. Den gör att han ser och upplever frågan om eutanasin på ett helt annat sätt än de flesta andra. Annorlunda än till exempel de politiker som ska forma den eutanasilag han efterlyser och annorlunda än många av dem som ska omsätta lagen i praktiken.

Den eventuella lagen kommer också att formas och tillämpas i ett mycket mera omfattande, kraftigt och inte minst varierande korstryck än det som arbetet i Terhohemmet omges av. I det allmänna korstrycket, och utan den gedigna erfarenhet som Hänninen har, är det ifrågasatt om hans renodlade tankar om eutanasi för dem, vars resterande dagar inte består av annat än fysiskt lidande kan förverkligas.

I samband med publiceringen av boken framförde Hänninen tankar (Hbl 30.8) som väcker ytterligare tankar om och kring legaliserad eutanasi. Han betonar bland annat att symptomlindring och palliativ vård måste göras tillgänglig för alla behövande. Han konstaterar också att man i den eventuella eutanasilagstiftningen måste beakta att demens, depression, skuldkänslor, släktingars övertalning och annat dylikt kan påverka patientens beslut att be om eutanasi.

Symptomlindring och palliativ vård för alla behövande borde vara en självklarhet i ett civiliserat och rikt samhälle som det finländska. Eftersom det inte är det nu orkar jag tyvärr inte tro att det skulle bli det om eutanasin legaliseras. Tvärtom. Det är realism att varna för faran att eutanasi blir ett attraktivt alternativ till dyr vård.

Det är också realism att varna för både krav på en breddning av eutanasimöjligheterna och för omgivningens tryck att välja eutanasi. Redan nu lever vi i en verklighet där krav på effektivitet och produktivitet leder till upplevelser av misslyckande med åtföljande depression och förlorad livslust. Om insatserna för att lindra depression inte leder till återfunnen livslust, varför skulle sådana personers önskan att dö vara mindre betydelsefull än fysiskt sjukas motsvarande önskan?

Det finns inte heller mycket som talar för att en legalisering av eutanasin skulle kunna fås att fungera enligt principen hit men inte längre. Krav på revidering av gränserna kommer att framföras och debatten om var de ska dras nästa gång tar aldrig slut.

Den, enligt min mening, felaktiga översättningen i Hbl av boktiteln Eutanasia – hyvä kuolema visar hur det kommer att gå. Titeln säger vad ordet eutanasi betyder, alltså den goda döden, men den översattes med Eutanasi – ett gott sätt att dö. Eutanasin förvandlas från att vara ett innehåll med många ingredienser till att bli ett verktyg. Dessutom är det ju inte ett sätt att dö. Det är ett sätt att döda eller – om man så vill uttrycka det – låta sig dödas.

Två saker ter sig självklara i denna annars så svåra fråga: vi ska alla dö och vi vill alla ha en god död. För en del av oss, bland annat för mig, finns ytterligare en självklarhet: livet är heligt från början till slut och den enda rätt vi har över livet är att göra det så gott som möjligt. Från början till slut.



Stig Kankkonen, Esbo