Mer än en väg till tvåspråkighet

Hans Rautio (Hbl 28 maj) delar med sig av sina, får man förmoda, på egen erfarenhet baserade råd om hur man ska uppnå ”total tvåspråkighet” och ”perfekt slutresultat” vilket enligt honom innebär att barnet ska uppnå samma kompetens i båda språken som det enspråkiga barnet i sitt enda språk. Vidare får barnet en finlandssvensk identitet och samtidigt en stark finska (och en tvåspråkig identitet?) och barnet kommer inte i något skede att blanda ihop språken. Till detta mål finns ”inga genvägar” utan det finns bara ”ett rätt förfarande” vilken inkluderar ett antal yttre betingelser som ska uppfyllas och en lång rad punkter att följa.

Det är ord och inga visor, beträffande både mål och medel. Även om jag tror på att det är bra för den tvåspråkiga familjen att ha en familjespråkpolicy – det vill säga att explicit diskutera och planera för språkanvändningen inom familjen – har jag svårt att instämma i den fatalistiska, deterministiska och statiska syn på policy som Rautio presenterar. Självklart kan man byta dagis- eller skolform om man märker att den inte fungerar för ens barn och självklart kan man modifiera språkstrategi och språkpolicy under resans gång! Det är omöjligt att redan före födseln förutspå barnets unika personlighet, eventuella framtida flyttningar eller förändrade familjekonstellationer. I de råd som Rautio ger tycks det mig vidare som att det är föräldrarna som så att säga planerar och rentav bestämmer barnets tvåspråkiga utveckling. Men barnet självt är i högsta grad med i formulerandet av familjespråkpolicyn och detta märks i synnerhet i skolåren och under tonåren.

Man kan också ha en mindre dogmatisk syn på en-person-ett-språk-strategin. I många tvåspråkiga familjer som huvudsakligen följer denna strategi förekommer ändå språkblandning och kodväxling. Detta gäller i synnerhet om såväl barnen som föräldrarna behärskar varandras språk. Kodväxling är ett sedan länge känt fenomen i tvåspåkighetskontext och inget hot mot språkkompetensen utan en fullständigt normal del av språkanvändningen. Hjärnan fungerar inte så att det är två separata språksystem som utvecklas parallellt och lika snabbt och starkt hela tiden och utan att alls påverka varandra. I stället stöder språken varandra och barnet utnyttjar kunskaperna om och i det ena språket i utvecklandet av det andra. Det är att underskatta ett barn om man tror att den enda sättet för det att lära sig skilja på språken är att inflödet på ett visst språk är 100 procent ”rent”. I själva verket brukar barnen intuitivt känna av om de talar med någon som inte behärskar det andra språket och undviker då kodväxling.

Om man betänker att den klara majoriteten av jordens befolkning är tvåspråkig – och har blivit det utan att kanske uppfylla ens hälften av alla punkter i Rautios policy – måste jag instämma i Pirkko Rautakoskis utsaga (Hbl 20 maj) att varje familj väljer den väg som passar bäst. Att tvåspråkighet kräver en hel del planering och engagemang håller jag fullständigt med om, det vet jag som svenskspråkig mamma i en finskdominerad miljö. Och detta engagemang gäller hela barnets omgivning, inklusive barnet självt.

Åsa Palviainen
Docent, universitetsforskare och mamma till ett lagom tvåspråkigt barn
Jyväskylä